Med det syriska inbördeskriget som fond tar den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania ett satiriskt skamgrepp om en cynisk konstvärld i Oscarsnominerade The Man Who Sold His Skin, där den syriska flyktingen Sam (Yahya Mahayni) möter den uppburna konstnären Jeffery (Koen De Bouw). En ohelig allians löst inspirerad av belgaren Wim Delvoyes verk “Tim”, liksom av hur Goethes Faust säljer sin själ till Mefistofeles.
Sam vill desperat ta sig till Europa. Mer specifikt till Bryssel, där hans livs kärlek, Abeer (Dea Liane), befinner sig i ett mer eller mindre arrangerat äktenskap med diplomaten Ziad (Saad Lostan). Men utan visum är Sam fast i Libanon, där han arbetar vid en kycklingfabriks rullande band om dagarna och kraschar vernissage i jakt på bufférester om kvällarna. Sam och Abeers separation fångas förtjänstfullt genom speglar och laggande skypesamtal i Christopher Aouns flinka kameraarbete, vilket med filmens gång blir en välkommen kontrast till karaktärernas fallenhet att lägga ut texten.
Det är som snyltgäst i filmens hårt stiliserade konstvärld Sam möter Jeffrey, vars fåfängt krassa blick på sin omvärld understryks med svart kajal. Den självbelåtna jämförelsen med Lucifers tjänare Mefistofeles gör han själv efter att ha köpslagit om Sams ryggtavla i utbyte mot ett schengenvisum och procent på en framtida försäljning. Visumet ska i sin tur tatueras på Sams rygg för att ställas ut på några av världens finaste museum. Sam må som han själv ilsket utbrister vara född på fel sida av världen, men säljer han sitt skinn och låter sig förvandlas till konstverk och handelsvara lovar Jeffrey att gränserna ska stå öppna.
I en tid då verkligheten så ofta överträffar satiren hade en mer återhållen iscensättning kunnat göra The Man Who Sold His Skin gott. Visst presenterar filmen en intagande yta. Men ack så upphöjd. Den färgsprakande scenografin - lila latexhandskar trängs med skinande marmorskivor, kritvita galleriväggar, gotiska utställningshallar och vräkiga fester - får nästan Ruben Östlunds ibland konstlade konstvärldssatir The Square att kännas sober. Jämförelsen gör sig extra osökt när Sam under en auktion överger piedestalen i en scen inte helt olik The Squares klimaktiska urapning.
Den schweiziske tatueraren Tim, som i verkligheten lät Delvoye använda hans rygg som kanvas, satt så sent som för ett år sen kvar bland de andra konstverken efter att the Museum of Old and New Art i Australien stängt på grund av pandemin. Tatueringen på hans rygg köptes av en tysk konstsamlare för 150 000 euro, varav en tredjedel tillföll Tim enligt det kontrakt som stipulerar att han gör sig tillgänglig för utställningar tre gånger om året. Om att det häri torde finnas en film råder ingen tvekan.
I The Man Who Sold His Skin dras scenariot till sin spets genom att förse det mänskliga konstverket med syrisk passtämpel samt skruva upp dess värde till sjusiffriga belopp (något som befattar verklighetens Delvoye i en kort cameo som försäkringsman). Det är att dra det lite för långt även om den politiska ansatsen är lika god som relevant. Det är ofta roligt, som när “konstverket” måste restaureras på grund av en frodig finne på Sams rygg. Överhuvudtaget återfinns mycket av filmens behållning i Mahaynis muskulösa kropp som både resonerar med och skiljer sig från de många avbildade kroppar han delar utställningsytorna med. Men tyvärr mäktar filmens känslomässiga ryggrad inte riktigt med att bära upp alla symbolladdade skojigheter, utan vilar istället lite för tungt på konstnärens egenkära skärpa.
