The King’s Man är en prequel som för en gångs skull känns både efterlängtad och berättigad. Speciellt när den har Ralph Fiennes i eleganta kostymer och en käpp som extraknäcker som värja. Regissören Matthew Vaughns tredje filmatisering av Mark Millars serieromaner om den hemliga säkerhetstjänsten Kingsman utspelar sig under den tumultartade och krigshärjade början av 1900-talet.
Adelsmannen Orlando Oxford (Ralph) lovar sin döende fru att skydda deras son Conrad (Harris Dickinson) från världens hemskheter, vilket blir lättare sagt än gjort när ett galleri av historiens värsta skurkar planerar att kasta Europa in i ett fullskaligt krig med varandra.
Många britter tycks lida av ett skyttgravsvurmande och med The King’s Man är det Matthew Vaughns tur att få leva ut sin första världskrigetfetischism. Med The Secret Service och The Golden Circle bjöd Matthew på actionsekvenser filmade med lika delar frenesi som eufori. Det var hans mer uppkäftiga och, ska sägas, grabbiga, tagning på agentfilmer. Ibland gapande han efter lite för mycket men den översvallande lekfullheten var alldeles för medryckande.
The King’s Man är mer historierevisionistisk matiné och pulp än de actionfyllda moderna spionhistorierna. Som om en gymnasieelev bestämt sig för att leka med vår historia genom att låta Rasputin dansfajtas till Kalinka. Helt klart en av höjdpunkterna i en film som annars inte kan bestämma sig för om det ska vara en krigsfilm eller äventyrsmatiné. Tempot startar och stoppar mer än en bilskoleelev på sin första körning.
Charmen och Matthews smäktande bildspråk är fortfarande där och gör The King’s Man till en ändock underhållande inblick i hur organisationen Kingsman startade. Förhoppningsvis får vi en uppföljare som är mer säker på sig själv samtidigt som den fortsätter att vara lika respektlös till den officiella historieskrivningen!
