En kombination av internetkultur, fritt spelutrymme i SNL och tabloidpublicitet har gjort att Pete Davidson på kort tid blivit ett av samtidshumorns stora hushållsnamn. Trots (eller kanske tack vare) en del rätt mediokra drog- och kärleksskandaler har han nått en status som folkkär rockstjärnekomiker, något som idag tycks bli allt vanligare i humorsammanhang. Tillsammans med regissören Judd Apatow ligger han bakom dramakomedin The King of Staten Island, en sorts autofiktiv skildring av hur det är att vara en rolig person med sviktande psykisk hälsa.
Filmen kan placeras i samma anrika kulturtradition som Curb, Louie, och Insecure, där huvudpersonen Scott ärvt de flesta av sin upphovmans egenskaper. Istället för komiska ambitioner har Scott drömmar om att bli tatuerare, men precis som verklighetens förlaga brottas han med en komplicerad relation till både droger och sin döda pappa. Berättelsen är rolig, men precis som Davidssons standup känns skildringen av antihjälten Scott ibland aningen självgod.
The King of Staten Island fastslår en gång för alla att Pete Davidson är en av vår tids mest framstående likeable fuckups, för trots en ganska platt dramaturgisk kurva och stolpig dialog kan jag inte gardera mig mot hans charm och komiska timing. Ibland undrar jag om manuset är särskilt anpassat för potheads med dåligt närtidsminne, för varje detalj som har det minsta betydelse för handlingen upprepas med minst en kvarts mellanrum. Dessutom finns inget som helst berättande mellan raderna, och relationsband till barndomsvänner etableras mer än en gång med övertydliga replikskiften som “You know, we’ve known each other since 6th grade”.
Filmen lyfts dock av en uppsättning skådespelare som hade gjort vilket manus som helst underhållande, och här är det kanske regissören Apatow (samtidshumorns Kung Midas) som haft ett finger med i spelet. Det är klart man vill se Bill Burr i rollen som frånskild tvåbarnspappa, och Pamela Adlon som bitter exfru. Deras rollprestationer mer är mer minnesvärda än filmen i sin helhet.
