Med västernfilmen The Hateful Eight gräver Quentin Tarantino djupt bland filmhistoriens reliker medan han förstrött skrapar USA:s rasmotsättningar på ytan. Först och främst – och till outsäglig glädje för cinefila analogfetischister – materialiseras filmen som bas. För The Hateful Eight är inte bara filmad analogt, den är dessutom den tionde filmen någonsin (och den första sedan 1966) att använda det extra vida formatet Ultra Panavision 70, som kanske främst förknippas med Ben Hur. Därtill har ett begränsat antal biografer, med Rigoletto som enda i Sverige, förmåtts damma av och modifiera sina filmprojektorer för att kunna visa filmen i sitt avsedda format.
När en brokig skara råskinn blir insnöade i en ödslig handelsbod är Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) den enda kvinnan bland dem. Hon ska föras till staden Red Rock för att hängas av den självbelåtne prisjägaren John ”Hangman” Ruth (Kurt Russell), som tillskansat sig viss hjälp från den svarte nordstatsmajoren Marquis Warren (Samuel L Jackson). Men medan snöstormen rasar faller mantalet markant i en whodunnit-episod som Tarantinos vana trogen vrider sig ur sin dramaturgiska fålla.
Men allting stämmer inte för Hollywoods mesta fanboy. De dialoger som tillsammans med uppbruten kronologi en gång skänkte hans filmer sin fräschör har kommit att bli en last i takt med att det egenkära manusförfattandet blivit allt slingrigare. Förvisso är manuset mycket bättre än den krystade Django Unchained, men de obsceniteter förklädda till lingvistiska krumbukter över vilka Samuel L Jackson skrockar förnöjt är inte särskilt angelägna. Det hjälper föga att Walton Goggins med omåttligt sydstatsmanér förundrat upprepar var och varannan replik som om själva repetitionen skulle väga upp för övrig brist på komisk finess.
Istället för faktiska punchlines skvätter hjärnsubstansen i ett slapstickartat chockvåld vars tajming varierar. Sämst fungerar det när provokatören Tarantino träder fram. När Jennifer Jason Leighs ansikte tjänar som slagpåse filmen igenom, alltmedan n-orden haglar, framgår det med all tydlighet att chockvärde inte är att likställa med underhållningsvärde. Inte för att jag vill moralisera över karaktärernas handlingar, utan för att det helt enkelt är plumpt effektsökeri.
Men trots alla invändningar, Ennio Morricones långa ouvertyr, en ”intermission” och sölig Sam Peckinpah-slow motion flyger den extramastiga 70mm-versionens tre timmar förbi. Mycket kan tillskrivas karismatiska aktörer som Leigh, Tim Roth och Bruce Dern – men framförallt spelar Ultra Panavision-gluggarna filmens huvudroll. När det vida blickfånget sveper över snötäckta vidder minner Robert Richardsons utsökta foto om Sergio Corbuccis kultiga spaghettiwestern Den tyste hämnaren. Och även om en del flinka skärpdragningar sticker i ögonen fångas det makabra kammarspelets interiör med oerhörd elegans.
The Hateful Eight må vara väl al dente och ett politiskt budskap om rasmotsättningar förirrar sig i misogyni och rasistiska tillmälen, men på svenska biografer är det sannolikt årets enda filmupplevelse. Så passa på.
