The Father

Sun Nordberg 09:00 19 Aug 2021

Den är en av våra mest fruktade ålderssjukdomar, Alzheimers. En svår sjukdom som är svår att porträttera på film, en sjukdom som många kan dra personliga referenser till men som få personligen kan berätta om. Ändå lyckas The Father tillföra något nytt inom filmvärlden, på temat demens. Det här är ingen snyftfilm. Det här är en film att förlora någon som fysiskt fortfarande står framför en, att steg för steg tappa kontrollen och falla in i glömska tills man inte längre minns vem man är. Och ja, det här är en film som länge håller sig kvar i minnet.

Det har gjorts dramatiseringar på temat förut. I Remember kan vi se Christopher Plumber kämpa mot minnesförlusterna samtidigt som han jagar nazis, i En sång för Martin får vi följa relationens förfall ner i sjukdomen och senast kunde vi se hur Julian Moore kämpade i Still Alice. Gemensamt för alla tre nämnda är att ingen av dem till fullo fokuserar på själva sjukdomen, utan snarare på ett annat huvudsakligt tema och dessutom från ett utomstående perspektiv. Där andra filmer riktar kameran åt ett annat håll, med sjukdomsbilden som bakgrund, lyfter The Father fram Alzheimers i rampljuset och skalar av allt annat.

I Florian Zellers kammardrama spelar Olivia Colman den omhändertagande dottern Anne, som med stort tålamod tagit på sig den karitativa rollen för den charmige men obeveklige fadern Anthony, spelad av Anthony Hopkins. Utan några krusiduller, slungas man rakt in i Anthonys och Annes paradvåning mitt i London. Anthony är envis, vresig och svårt medgörlig. Kanske har han haft en annan personlighet innan sjukdomen,  men det är denna dementa karaktär vi får lära känna. Det framgår allt eftersom att han inte bara har svårt att komma ihåg var han har lagt sitt armbandsur, utan också att hålla isär tid och rum och personer i hans närhet.

Genom att spela upp snarlika scenarion skapar Zeller en frustration som aldrig riktigt låter tittaren få grepp om verkligheten, liksom sjukdomen desillusionerad Anthony. Det enda som markerar att tid faktiskt rör sig i någon riktning är något så subtilt som okommenterade ändringar i inredningen. Vad som är fantastiskt med filmen, är hur man hela tiden får se händelseförloppet genom Anthonys perspektiv. Något som till en början ter sig normalt men som kastar omkull en i takt med att saker och ting inte går ihop. Det ironiska, men också briljanta, är att ju klarare det blir för tittaren desto grumligare blir det för Anthony. Den dementa, inte Hopkins. Hopkins och Colman gör verkligen minnesvärda insatser.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: The Voyeurs

"Vackra kroppar gnids mot varandra i takt med att en eskalerande frekvens av huvudlösa repliker skaver mot publikens hörselgångar likt tops utan bomullstopp."