Funktionalismens gamle anfader Le Corbusier hade förmodligen varit stolt över Gothams nattsvarta skyskrapor, planlagda jättegator och ljusskygga karaktärer. Staden är en dekadent trettiotalsmetropol i stål, marmor och betong där medborgarna finner sin makt i maskinerna – oavsett om det gäller Banes mask, Catwomans nightvision-öron eller Batmans helikopterhybrid The Bat. Allt är utformat efter sin funktion, efter modernismens ideal. Att Gotham sedan saknar allt vad funktion, moral och sammanhållning heter har dock varit klart sedan denna filmsvits början, och enligt nämnda ideal måste staden således förintas från jordens yta.
En stark förespråkare av denna “börja om från noll”-filosofi är Bane, en galen jävla legosoldat som fortsätter den kamp om Gothams öde som Ra's Al Ghul påbörjade i Batman Begins. Liksom Le Corbusier är han mer idealist än humanist, något som tar sig uttryck i ett minst sagt inhumant beteende.
Inledningsscenen är magnifik i sin täta olust och under de följande timmarna beskjuts publiken av episk action med finkalibrig perfektion. Likt en seriehjältarnas Michael Mann manövrerar Nolan mellan actionspektakel som sträcker sig över hela kvarter och sammanbitna ordväxlingar i kalla korridorer.
Det storslagna och episka är också vad som definierar The Dark Knight Rises. Allt är svulstigt och överdådigt i sin avskalade modernism – gatorna, husen, palatsen, rummen, fordonen och antagonisterna. Och så länge svulstigheten inte smittar av sig på Michael Cains skådespel är det ett vinnande koncept. I denna mörka noir-drivna action finns ingen plats för lycka, bara molande ångest och det skärande ljudet av annalkande undergång – och det är underbart att beskåda.
Lyssna på Nöjesguidens Batman-special-podcast.
