Hur får man en publik att punga upp för något så deprimerande, osexigt och siffertungt som en film om den amerikanska bankkraschen? Med självinbillad våghalsighet försöker Adam McKay, galenskaparen bakom fantastiskt roliga Anchorman och Step Brothers, få svaret att se förvånansvärt enkelt ut.
Kärnan i The Big Short är tydlig: de allra flesta, utom filmens förutseende huvudpersoner, förstod inte ett skit av bankkraschen. Inte ens bankerna själva! Därför görs ett slags finanskris för dummies av den "sanna" historien om hur skamlöse Wall Street-skitstöveln Jared Vennett (Ryan Gosling) fick med sig hedgefondmanagern Mark Baum (Steve Carrell) och dennes team för att tjäna en hacka på Michael Burry, den excentriska sifferprofet som såg vart bankhelvetet barkade tre år innan resten av världen.
Med skamlösa publikflirtar dukar man upp en buffé med klämkäcka berättargrepp: rapp dramadokumentär exposition, vulgära YouTube-montage, fånigt friserade skådespelare som kommer på kameran mitt i resonemang och bryter fjärde väggen för att förklara svårbegripliga termer. Ibland avbryts till och med tagningar för att erkänna manusets dramatiska kryddor och fylla i detaljerna om hur det egentligen gick till. Lägg därtill på några gästspel från tv- och filmkändisarna Margot Robbie, Anthony Bordain och Selena Gomez, hämningslöst inlånade för att likt sexiga lågstadiemattelärare använda fula knep för att få oss att fatta. För alla gillar ju kändisar. Och vi, ”den vanliga människan”, fattar ju ingenting.
På det stora hela är The Big Short en film om begriplighet och hur man får den stora massan att öppna ögonen, spetsa öronen och ta till sig. Många rynkade väl pannan när det spottades ut fakta om hedgefonder, obligationer, subprime-lån och CDO:s. Det är okej, vill den här filmen säga – eller snarare skrika ut! – medan den byter om för röda mattan och statyettjakten på Oscarsgalan.
Ändå är The Big Short för harmlös för en kylig avrättning. För det mesta är den underhållande, och i grund och botten finns ju goda avsikter – att med fräckt och pedagogiskt perspektiv bringa klarhet i något som drabbade så många. Och det blir ju perfekt fredagsunderhållning för popcornpöbeln när plågade privilegier drar på sig prestigefilmsperuk. Som när en gråskäggig Brad Pitt (som även producerat med sitt bolag Plan B) pajar partystämningen med en buskigt odlad intelligens, rycker komedin i örat och levererar statistik med obligatorisk Oscarsglimt i ögat.
I dessa stunder blir det så uppenbart att filmen tror sig vara en unik kombination av två former – ett försök att smyga in ett Hollywood-demokratiskt budskap á la George Clooney i en trojansk häst som modellerats efter Will Ferrells hjärndött geniala komedi. De två ytterligheterna blandas ihop till en spretig klump som osnyggt rullar mellan tramsiga kullerbyttor och att ta sig själv på för stort allvar.
Istället för en helgjuten film ryms här en lyckad komedi och ett krystat drama. Ingen kalkyl kunde visst råda bot på genregiftermålet, men vad spelar det för roll? I slutändan lär Oscarsvinnarna skratta hela vägen till banken.
