Hollywoods främsta sweet teen Elle Fanning är som gjord för att spela det unga stjärnskottet Violet Valenski, vars framtid hamnar i Englands händer när hon avancerar i en tv-talangshow i klassisk idoltappning. Teen Spirit är en coming of age-skildring fylld av neonfärgade musikmontage, och en lovande regidebut signerad Max Minghella, som de flesta nog känner främst som Elisabeth Moss förbjudna kärlek i The Handmaids Tale. Historien är däremot stundtals platt, ett faktum som inte ens Elle Fannings oklanderliga sångprestationer kan väga upp för.
Violet Valenskis växer upp på gudsförgätna Isle of Wright tillsammans med en ensamstående mamma. Tonårstillvaron är grå, och bryts bara av de stunder hon uppträder på den lokala open-mic-scenen (inför en oftast likgiltig publik). Berättelsen om oväntad talang och mot alla odds-genombrott är klassisk, och finns i otaliga framställningar: Den som ser Teen Spirit får därför avstyra impulsen att himla med ögonen när trötta troper dyker upp. Här finns de retsamma skolkamraterna, som inte förstår vilken gåva Violet Valenski har (de ska nog få se!), såväl som den “oväntade” bundsförvanten och åldrade operasången Vlad, fint gestaltad av Zlatko Buric. Men bakom de förväntade klyschorna finns en fin historia om popmusik som livselexir, som får ta plats utan förbehåll.
Som tittare förväntar man sig vid det här laget att musikscenen inom film ska fungera som en plattform för en större berättelse, samhällskritik à la Vox Lux, eller kärlek liksom i A star is born. Men Teen Spirit går emot trenden: den är en odé till the four chord song. Visst står det klart att tv-tävlingsformatet är banalt, när Valenskis polskklingande efternamn riskerar att bli ett hinder för att vinna tittarnas röster, men filmen i sin helhet förblir en kärleksballad tillägnad Musiken. I slutändan är detta också filmens svaghet, för det blir tröttsamt mycket ihopklipp med musikvideo-estetik.
