Tango Lesson

Storvulna gester. Konstnärer som i plötsliga utfall av någon slags alltomfattande generositet, borrar kikhål till sina egouniversum. Jag beundrar inte Barbara Streisand för hennes skådespelartalanger eller dramaturgiska finkänsla. Men det räcker med att någon till vardags viskar Tidvattnets furste eller, kanske hellre, Kärlekens båda ansikten, för att övertyga mig om att hennes pretentioner kan utgöra lyckopiller. Den totala hängivelsen och övermäktiga tron på missionen är svulstig och komisk. Kevin Costner tror också. Kenneth Branagh, Quentin Tarantino och Woody Allen med. De kanske inte alltid lyckas övertyga oss andra, men att dessa människofenomen utövar en alldeles speciell dragningskraft visade till exempel Tim Burton med den vansinnigt träffsäkra och tragikomiska Ed Wood. Så beror kanske min barnsliga förtjusning i Sally Potters melankoliska cokerspaniel-look i Tango Lesson på att jag tidigare varit fullfjädrad specialist på att värja mig. Redan som liten pressade jag mig in under biosätet i ett desperat försök att undkomma de ohämmade känslosvallen och Limahls ledande sång i Den oändliga historien. Trots att varningslampan fortfarande lyser har jag sedermera kommit loss, men bara för att med en skräckblandad förtjusning bli attackerad av Sally Potter. En trend inom litteratur, konst och film är den vanligt förekommande uppluckringen och sammansmältningen av det fiktiva, det faktiska och konstnären som lurar i vassen. Sally Potter, som gjort sig känd för den färgstarka Orlando, utforskar i Tango Lesson återigen en sammansättning. Men hon leker inte, som i den förstnämnda filmen, med kostymartade roller av manligt och kvinnligt genom århundraden, utan hon gör kanske, vad ska man säga, lite mer av en djupdykning åt navelhållet. I sitt nya hjärtebarn spelar Sally Potter inte bara den engelska regissören Sally som tampas med sina Hollywood-producenter och en kreativitetskris. Hon har dessutom regisserat, skrivit manus, stått för musik, och gör en sånginsats i filmens slutkläm. I Tango Lesson pular Sally med manuset till en annan film: Rage. Hon konstruerar helt absurda och färgsprakande scener - modeller a´la tant gul, tant blå och tant röd som blir attackerade av mystiska krypskyttar - tankeexperiment som sprängs in i hennes grafiskt svart-vita vardag. Sally går på en tangoföreställning för att lätta upp sinnet och fascineras av den blixtrande säkra Pablo (med efternamnet Veron, världens främste tangodansör). Hon erbjuder honom en roll i en av sina filmer mot att han ger henne tangolektioner. Robby Müller som är känd för sitt fotoarbete med Jim Jarmush och Wim Wenders (även för det hisnande i Breaking the Waves) lyckas heroiskt att frammana alla rena linjer utan att bli steril eller statisk. I skarpa scener följer vi endast dansarnas tango-knixande ben; individuella men ändå strikt bestämda rörelsemönster där det är lika mycket performance som en allvarlig kamp om vem som egentligen har rätten att föra. Sally och Pablo är båda individer med sylvass integritet, uppblåsta egon och stark vilja, och deras dans är den största behållningen av filmen. Förutom ett antal sprakande scener är manuset i övrigt lövtunt. Vare sig Sally Potter eller Pablo Veron är några vidare skådespelare eller hejare på att gestalta sig själv. Filmen lider av rejält styltiga dialogsvackor och känns ibland för intern och ostrukturerad, detta trots att Sally Potter försöker att bena upp handlingen i kapitel. Men så var det de storvulna gesterna. Den skräckblandade förtjusningen. Två vuxna människor: en medelålders kvinna med högburet huvud och en machokarl som fäller stilla krokodiltårar för att just stunden rör dem. Det mest fascinerande av allt är ändå att Sally Potter överhuvudtaget har mod att ställa sig på scenen under strålkastares dissekerande ljus där hon obönhörligen, trots att hon ger allt hon förmår, ändå aldrig kan leva upp till sin dröm om att bli danserska. Skulle bara lite fler filmmakare våga hälften, lovar jag att världen hade sett mycket bättre ut.