Julianne Moore levererar här en av sina bästa roller som en framgångsrik lingvistikprofessor med Alzheimers. Vi får följa henne när sjukdomen långsamt förvärras, en tragisk resa som börjar med att hon glömmer bort enstaka ord och slutar med att hon inte känner igen sina barn. Trots ett seriöst och tungt ämne gör filmen ändå sitt bästa för att få till en feelgood-känsla. Det är just det som är den största bristen med Still Alice.
Den Oscarsbelönade huvudrollsinsatsen är höjdpunkten här. För de av oss som har sett en släkting lida av sjukdomen är det omöjligt att inte bli starkt berörd. Men filmen hade vunnit på att få oss att förstå hur det är att vara Alice, istället för att endast observera hennes beteende och tillstånd utifrån. Man kan tänka sig flera filmiskt och visuellt intressanta grepp som skulle ha placerat oss i hennes huvud och visat hur det känns när bekanta platser och människor plötsligt blir främmande. Men de möjligheterna verkar inte ha intresserat filmskaparna.
En annan svaghet är att det aldrig står särskilt mycket på spel. Förutom själva sjukdomen är det inte mycket som är jobbigt i Still Alice. Hon har en fantastisk familj som stöttar henne. Alec Baldwin gör en pliktskyldig insats som Världens Bäste Make Någonsin, medan deras tre barn är frustrerande perfekta. Den enda höjdpunkten på området är Kristen Stewart som den “alternativa” dottern. Filmen hade blivit starkare med fler konflikter och problem i kärnfamiljsidyllen.
Dessutom är det svårt att inte tänka på klass. När Alice slutar jobba klarar familjen sig utan större problem. Det hade varit mer intressant att se hur en typisk amerikansk arbetarklassfamilj hade försökt överleva med endast en inkomst och en dålig sjukförsäkring.
Still Alice är absolut en väldigt sevärd film. Det är oerhört berörande att se Alice försvinna djupare och djupare i sin sjukdom. Men om världen runtom henne bara hade varit aningens mer spännande hade filmen etsat sig fast i ens minne för evigt.
