”Take a walk with me”, beordrar Steve Jobs (Michael Fassbender) sin kollega. Kameran hakar på ytterligare en snacksalig spatsertur bakom kulisserna på tre viktiga produktlanseringar – åren 1984, 1988 och 1998 – som både presenterar och utmanar myten kring Apple-ikonen Steve Jobs.
Viss självparodi blir det när den amerikanske manusgiganten Aaron Sorkin går så hårt på ”walk and talk”, tekniken som tillämpades flitigt i hans tv-serie Vita huset och senare även i sorgligt kortlivade Studio 60 On The Sunset Strip. Men varken promenaderna eller dialogerna är lika intressanta som att Sorkin med teatral rumslighet flytt ett flertal biopic-fällor och fokuserat på superstjärnan Jobs, ofta sedd till eller från sin loge, på scen och i strålkastarljus.
Knappt en halvtimme innan lanseringen av Macintosh avslöjas ömma punkter mot en tickande klocka. Lite käbbel med medgrundaren Steve Wozniak (en förutsägbar Seth Rogen), några häftiga replikskiften med marknadschefen Joanna Hoffman (Kate Winslet) – den enda som vågar säga emot tyrannen – samt en försmak av de såriga relationerna med ex-flickvännen Chrisann Brennan (Katherine Waterston) och dottern Lisa, som han först inte ens vill erkänna som sin egen.
Till skillnad från plågsamt pliktskyldiga Jobs struntar Sorkin i att filmatisera Wikipedia-artikeln och bryter istället ner levnadsödet i en cyklisk struktur, lika geometriskt skön som den kub som Jobs slösade åtskilliga miljoner på när han byggde NeXT. Regissören Danny Boyle försöker emellertid skjuta in visuell vitalitet med skrikiga textskyltar och anekdoter som projiceras på väggar, vilket förvisso sticker ut från biopic-formeln – men i slutändan är det ändå Sorkins film.
Givetvis också Michael Fassbenders skådespelarshow, för vad annars skulle locka honom hit? Även här är det uppfriskande hur man struntat i en fantasilös look-a-like-makeover, likt hur Ashton Kutcher blev en Madame Tussaud-docka i tidigare nämnda Jobs. Istället drivs Fassbenders fotarbete av den nasala rösten, den intensiva blicken och det enorma egot.
Ibland blir det för stressigt. Överspända tillbakablickar klockas och kläms in för att huvudpersonen ska kunna stämpla ut till en sentimental avslutning. Ändå finns förvånansvärt mycket att tycka om. För Steve Jobs är något så ovanligt som en biopic där idén överröstar människan, där formen prioriterats framför formeln, där fiktion är viktigare än fakta. Manuset förtjänade en Oscarsnominering.
