Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller

Roger Wilson 13:35 6 Jun 2002
Det är lätt att tycka att George Lucas har ett övermäktigt motstånd att kämpa emot. En hel generation av filmkritiker som är uppväxta med pojk- och flickdrömmar där prinsessor med bullar i håret och dueller med lasersvärd varit viktiga beståndsdelar. Men egentligen är det precis tvärtom - det är bara den goodwill som finns lagrat i varumärket [I]Star Wars[/I] som gör att de nya filmerna är värda att över huvud taget tas på allvar. Misstanken från den förra filmen, [I]The Phantom Menace[/I], bekräftas nämligen i Klonerna anfaller. Inte bara har George Lucas förlorat greppet och omdömet när det gäller filmtitlar, han verkar också helt ha tappat intresset för människor. Manuset till Klonerna anfaller innehåller inga riktiga karaktärer. Bara bleka, blodfattiga och skissartade figurer som behandlas som marionetter i tablåartade scener som antingen är stela dialoger, eller tekniskt påkostade stridsscener. Ointressanta karaktärer som inte väcker någon som helst sympati - eller intresse. Det står också klart att det inte var någon tillfällighet att Lucas stolthet i den förra filmen var skapandet av en virtuell skådespelare (Jar-Jar Binks). I [I]Klonerna anfaller[/I] har den lätt autistiske Lucas mestadels lämnat skådespelarna åt sitt öde, ensamma i de ofta storslagna och pampiga miljöerna. Mest märks det förstås på de oerfarna skådespelarna, som hos Hayden Christensen som spelar den halvvuxne Anakin Skywalker, men även Ewan McGregors Obi Wan Kenobi fjollar då och då loss i vad som bara kan beskriva som operettmanér. Det är kostymfilm när den är som mest stel, högtravande och självhögtidlig. Samtidigt är Klonerna anfaller en mycket bättre film än [I]The Phantom Menace[/I]. Vi slipper enerverande barnskådespelare och långdragna kapplöpningsrace, det allra mest bjärta sagoboksliknande har också försvunnit till förmån för krig och blodtörstiga gladiatorspel. Här finns några riktigt sköna scener, som den när Yoda snurrar runt som ett jehu i en smått komisk ljussabel-fajt. I filmens sista tredjedel höjs också tempot, och berättelsen innehåller de spektakulära krigsskådespel, märkliga folkslag och mäktiga uppgörelser som de flesta [I]Star Wars[/I]-fans längtat efter. Och visst - det fascinerar. Det här är en film man ska se på bio, en upplevelse med imponerande tekniska kvaliteter och där stundtals rymdäventyrets fantasikittlande tjusning är närvarande. Men alldeles för ofta sitter man faktiskt lite uttråkad av all teknisk grannlåt och undrar när det roliga egentligen ska börja. Prequel-känslan är stark och filmen har stora problem med att fungera som en fristående berättelse. Allt för mycket är fortfarande en långsam, lite seg upptakt till äventyren som redan finns - och av naturliga skäl lider därför också filmen av bristen på en riktig skurk. [I]Star Wars[/I] stora stjärna är ju egentligen Darth Vader, och det behövs mer än arméer av datoranimerade stormtrupper och muppliknande jediriddare för att uppväga det tomrummet i historien.
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.