Bortsett från den extrema lågbudgetdebuten [I]El Mariachi[/I] så har jag aldrig behövt bläddra under superlativer i min ordbok när det gällt någon film av Robert Rodriguez. För mig är han mest en mindre begåvad lekkamrat till Quentin Tarantino som fått obegripligt mycket utrymme i filmindustrin. Hans fingerfärdighet må vara oomtvistad, men så här långt har han inte haft något viktigt att berätta. Vilket väl är det minsta man kan begära om han nu ska beröva oss på två timmar varje gång han gör en film.
Dagiskomedin [I]Spy Kids[/I] utgör inget undantag från denna regel. Ja, om nu man nu inte ska ta den massiva moralkakan i filmens sista scen på allvar, förstås: "Spy work is easy, keeping a family together is difficult. And that is a mission worth fighting for".
Så här. Jag har familj och jag har barn. Och visst är det är kamp med det ena och det andra. Men därifrån till att begära att vi ska hacka i oss denna floskel efter en och en halv timmes spionkomedi på teletubbies-nivå, det hoppas jag att inte ens Robert Rodriguez räknat med.
Innan dess får vi se Antonio Banderas och Carla Gugino, ett framgångsrikt spionpar som dragit sig tillbaka, tvingas in i branschen igen. Same old story. Tänk, förresten, så många filmer vi sluppit om folk haft den goda smaken att inte gå tillbaka till de jobb de en gång slutat på.
Den här gången råkar de i alla fall illa ut, så pass illa att de måste få hjälp. Och enligt logiken i filmer riktade till just den här målgruppen så är ingen bättre skickad att rädda dem -- än deras egna barn.
Det finns tre saker till att säga om den här filmen. Det första är att den dubbats på svenska. Vi får alltså se Antonio Banderas prata TV3-stockholmska. Ganska ruggigt, kan jag lova. Det andra är att det redan är en uppföljare på gång. Om möjligt ännu mera ruggigt. Och till sist så kan jag inte låta bli att undra vad Tarantino tänkte när han hade sett filmen. Och framför allt vad han sa när han ringde upp Rodriguez efteråt.
Spy Kids
Skådespelare:
Regi:
