Den tredje filmen om Spindelmannen inleds som rena rama Frank Capra-komedin och utspelar sig tidsmässigt direkt efter tvåan. Peter Parkers liv är fina fisken, efter att ha sparkat Doc Ocks stjärt är Spindelmannen stadens stora son. New York hyllar honom och förhållandet med Mary Jane är på riktigt, något man inte kan säga om hennes skådespelarkarriär. Samtidigt som det går sådär för henne solar sig Peter i spindelglansen och börjar få allt svårare att se till dem som står honom närmast. Och vännen Harry som fått veta att det är Peter som (indirekt) dödade hans far är ute efter hämnd. Arg som ett bi.Samtidigt försöker den förrymde skurken Flint Marko (fantastiskt namn, som en kåkfarare från Karelen) fixa fram pengar för att bota sin sjuka dotter, men råkar snubbla in mitt i ett vetenskapligt experiment där han förvandlas till Sandman. En man av sand helt enkelt. Mycket sand, så att det räcker och blir över. Finns det något tuffare än sand? Svar ja. Visst ligger det ett fascinerande cgi-arbete bakom Sandman, men tufft? Inte det minsta. En skurk av sand är en skurk som är svår att ta på allvar. Och som skurk vill man ju gärna bli tagen på största allvar. Skurk nummer två, Venom, är desto intressantare. Han är åtminstone inte gjord av sand. Men trots lite tråkigt skurkmaterial (Varken Green Goblin eller Doc Ock var ärligt talat så mycket att hänga i granen) är spindelmannentrilogin överlägsen övriga superhjältefilmer. Balansen mellan vardagslivet och superhjälteeskapaderna är... välbalanserad. Tobey Maguire är i sin alldaglighet (och begynnande plufsighet) perfekt som Peter Parker. Det finns hjärta bland smärtan. Och en läxa att lära sig. Den kommer till honom i form av svart snor från yttre rymden som tar över Peter Parker och förvandlar honom till en ond liten emopojke. Snoret låter Peter släppa in den mörka sidan av honom. Hämndbegäret. Lockelsen att missbruka sina superkrafter. Men Spindelmanskurkar är aldrig onda för sakens egen skull. De har alltid sina randiga skäl. Hämndbegär oftast. Och det är det som Peter inser i ett katarsiskt ögonblick bland hustaken. Ingen föds ond. Peter Parker delar ut syndernas förlåtelse och finner sig själv i vad som mycket väl kan bli det sista kapitlet. Aristoteles, den gamle räven, hade rätt ändå. Tragedin renar oss som bara attan.
Skådespelare:
Regi:
