Terrence Malick har fastnat i sitt formspråk. Simon Sarnecki fastnar för ett snurrande löv i en grumlig damm, filmat under vattnet.
Terrence Malick gjorde en sen comeback som filmskapare 2011. Efter många år i skuggorna med låg produktionstakt, blev hans guldpalmsbelönade The tree of life en stilbildande nytändning på ett kultförklarat konstnärskap, som tog fart på 1970-talet med klassiker som Badlands och Days of heaven.
Den äldre Terrence Malick hade brutit helt med Hollywoodfilmens raka manusmallar, till förmån för ett mer uppluckrat berättande med svepande vidvinkelobjektiv och långa existentiella voice over-monologer. Det fungerade i Tree of life, där en familjehistoria vecklades ut till ett kosmiskt bländade bigbang-spektakel.
Men efter förra filmen Knight of cups och nu Song to song, skulle jag vilja dödförklara Malicks storvulna och monologdrivna formspråk. Vackert, men tomt på innehåll.
Song to song handlar om en kärlekstrekant i musikertäta Austin, Texas.
En lovande musiker (Ryan Gosling), blir förälskad i en ung sekreterare med musikerdrömmar (Rooney Mara),men hon är redan i en relation med demonproducenten (Michael Fassbender), som dessutom just gett den lovande musikern (Ryan Gosling) skivkontrakt. Alla sårar sig själva och varandra, älskar och bedrar. De lever ett högtflygande jetset-liv med backstage–access och ständigt pågående efterfester i inglasade jättevillor.
De vill leva fritt och flärdfullt men lurar sig själva,verkar Terrence Malick vilja säga, tillåt mig gäspa.
Artisterna Patti Smith, Iggy Pop och Lykke Li strör stjärnglans över filmen med cameos som sig själva men räddar inte den här vackra men ytliga skildringen av rock ’n roll-liv. Låt dig inte luras att tro att den här filmen säger något väsentligt om musik, festande, skapande, om Austin, eller relationer. Men vackert är det så att det förslår.
Jag fastnar för ett snurrande löv i en grumlig damm, filmat under vattnet.
