Svältfödd på relationsdraman som rör lesbisk kärlek kan man särskilt uppskatta Sommaren ’71 för allt den inte är. Den är befriad från den manliga blicken, sentiment och pekfringar, schabloner och tillrättalagda scener. Kyssarna och känslorna är passionerade, men utspelas inte i ösregn. Sorgen är påtaglig i det riktiga utan att bli överdriven eller fantastisk.
Carole (Cécile De France) och Delphine (Izïa Higelin) möts först av en slump och senare i den feministiska kampen. Tycke uppstår. Men även om det för Carole, utbildad och boende i Paris, är en ny upplevelse att bli kär i en kvinna så är de verkliga valen begränsade det för den mer erfarna Delphine. Hon och hennes föräldrar driver en gård i norra Frankrike dit vare sig kvinnokamp eller samkönad kärlek har nått. Gården är viktig för Delphine, så när fadern blir sjuk flyttar hon tillbaks. Snart flyttar Carole efter och framtiden blir plötsligt påtaglig för dem båda.
Catherine Corsini skildrar skickligt ett förhållande. Visst ligger omvärldens omoderna syn på lesbisk kärlek som en våt filt över deras liv, visst kunde det kanske hade kunnat gå annorlunda om det var nutid. Men framförallt är Sommaren ’71 en dissikering av ett förhållande mellan människor med brister och olika förutsättningar, där ansvar och val ibland också är en del av kärleken.
