I kön till studion där de spelar in barnprogrammet Rampljuset står jag, min vän och en mängd andra barn axel mot axel en hypnotiserande försommardag år 2012. Koagulerad av värmen hasar barnskaran fram med sjukliga blickar. I publiken packas vi tätt, kroppsdofter fastnar i röda skynken och svarta väggar absorberar värmen. De korta pauserna i inspelningen bedövar oss ytterligare. Publikuppvärmaren initierar en kapplöpning: Ni som klappar mest och högst och ser gladast ut vinner tv-tiden, ni som inte gör det, ni kan skita i den. Vi klappar! Föga visste jag då att vissa människor har detta som hobby.
Förra sommaren recenserade jag dokumentären Det blev ingen cd av Jonas Strandberg. Nu är Strandberg tillbaka med den nya dokumentär Somewhere in the crowd there’s you. Om Det blev ingen cd skrev jag att det som träffar rätt i hjärtat är det svenska, sköra samhället som porträtteras jämte huvudstråket. Strandberg tycks ha funnit sin genre. Somewhere in the crowd there’s you handlar om stammispubliken i svenska tv-program: Grävandet i det som fallit mellan stolarna, gömda mellanmänskliga fack, mörka gropar med skatter som glimrar när man lyser upp dem – grå skatter ur det samtida och vemodiga svenska samhället.
Bertil Monegrim som intervjuas i dokumentären är ett exempel på en ivrig publikdeltagare, som har medverkat i publik över 3000 gånger, alltid först på plats och omöjlig att flytta på. Ännu mer intressant är att se hans hem: en crosstrainer mitt i vardagsrummet, tallrikar på en papier-maché-vägg, en glad gubbe i en dammig lägenhet. Onda, onda man…
Vilka är dessa människor? Strandberg ger oss en inblick. Vi möter publikuppvärmare, publikentusiaster och en modern version av Romeo och Julia; en publikuppvärmare och en ur publiken: “När vi träffades så var ju, Carro satt ju i publiken och jag var ju publikuppvärmare.” De trotsade alla fördomar. Världen sa: “Ingen publikuppvärmare kan förälska sig i en ur publiken?“ De sket i det.
Strandbergs genuinitet smittar av sig på dokumentären. Han förlöjligar ingenting utan nyfikenhet styr utforskandet. Filmen håller en maklig takt och jag skratttar, ett slags ångest-feelgood utan ångesten. Se den!
Men, jag önskar lite mer av dokumentären. Med en speltid på en halvtimme undrar jag om det räknas som en film. I ett längre format hade jag velat se historisk bakgrund, fler intervjuer och anekdoter, mer kött på benen i en snabbare takt. Då hade Strandberg fått en fullträff!
