Ibland våldgästar märkliga tankar min hjärna. Det är en särskild sorts märkliga tankar: Jag kan till exempel stå i köket och tappa korken till mjölkpaketet, då jag under det att jag böjer mig ner och sträcker mig efter korken – slås av insikter som drabbar mig nästan fysiskt.
Jag tänker på denna värdelösa stund, detta tomrum som inte är någonting, som inte måste existera och hade kunnat utplånas från universum utan att det gjort någon skillnad. Men så rycker jag till. Tänk om stunder som denna vore de enda som fyllde våra liv? Tänk om detta triviala ögonblick vore ett av litteraturens stora teman? Tänk om jag hade gjort en film om just denna transportsträcka, när jag böjer mig ner för att ta upp korken?
Denna tourettes-artade tanke är vad som tycks ha fastnat i Jonas Strandbergs hjärna när han gjorde dokumentären Det blev ingen CD. Dokumentären skildrar historien bakom en tidningsnotis som länge har varit populär på Internet. Notisen handlar om ungdomar som skulle köpa CD-skivor på rasten – men affären hade stängt.
Tänk dig en dokumentär om den här notisen. Okej? Så är den.
Men! Jag har lite mer att skriva, jag avnjöt nämligen filmen i en mörk och mysig biosalong bland blommiga malmöiter. Det vill säga, mysig om man räknar bort komikern som bjöds in av Jonas Strandberg, Henrik Mattisson. Han fick av någon anledning göra standup före filmen. Det hade han inte behövt göra. Humor är inte att skrika, vill jag tro!!
Till skillnad från Mattisson gjorde Strandberg, som var där, ett gott intryck. Ridån gick upp. Salongen var tyst.
Gråaktiga svenska miljöer, Jonas går i någon park, på någon gata. Han är ute på ett uppdrag för att ta reda på sanningen bakom notisen. Figurer som Jack Werner, Simon Gärdenfors och Carl Stanley tillfrågas om anledningen till notisens långlivade viralitet. Jonas träffar upphovsmakaren till notisen, Tomas Ahlin. Två av fem killar från bilden ställer upp på intervju, Alfredo Pettersson och Richard Knöös. Man får reda på allt som kan tänkas ligga bakom notisen.
Visst är notisen intressant men dokumentären träffar rätt i hjärtat av en annan anledning. Det som berör mig är det svenska, sköra samhället som porträtteras jämte filmen och som reflekterar notisens känsla, till exempel stunderna insprängda mellan dramats fokus. Jonas åker till Avesta, där bilden togs, och frågar människor på gatan om de sett bilden och om de vet vilka killarna är. Ja, när han vågar gå fram (med sitt utskrivna papper), ja, när de vill vara med, ja, när de känner till bilden men inte killarna. Det känns … lokalt och svenskt.
Att en man från en svensexa, klädd i gröna neonbyxor och med en ölburk i handen stöter på Jonas och pratar om bilden, men ropar att han ska inte vara med i någon jävla dokumentär (hmm ja)!
Att Thomas Ahlin säger att han under mer än 20 år som journalist inte har uppmärksammats för någonting annat än detta. Att han ganska länge pratar om sina döda getingar i poolen.
Att Alfredo redogör för situationen bakom notisen: Journalist såg killar, killar berättade vad de gjort. Det är det. Att Alfredo och Jonas går tillbaka till platsen där bilden togs, och att Jonas frågar om han inte känner någonting när han passerar platsen. Nej, ingenting.
Att Richard intervjuas “via länk” för att han bor i Holland. Att han säger att han kanske är “lite känd”.
Att det tog en evighet att få tag på de här människorna. Att tre killar inte medverkar, när Alfredo tycks ha kontakt med alla utom Richard?
Det är denna svenska dimension som verkar locka fram de starkaste känslorna ur publiken. Jonas Strandberg har gjort en ödmjuk, genuin och dråplig dokumentär. Scenerna kan kännas långdragna men det tynger inte. Inte minst skruvar det emellanåt ofokuserade och skakiga kameraarbete, som tycks vara med mening, upp stämningen.
Jonas Strandberg har gjort något av inget. Han får på så vis hemligheter sagda, något som jag tvekar på om min film om korken hade gjort.
