Sleepers

Gåta från 70-talet: Hur får man in 100 Biafrabarn i en Volkswagen? Svar: Släng in en skorpa i baksätet.Det skulle bära mig emot att återcirkulera ett sådant här "skämt" om det inte vore för att det var det första jag kom att tänka på när jag lämnade denna extremt stjärnspäckade film (man får anta att även killen som håller mikrofonstången har minst tre Oscar hemma i vitrinskåpet). Redan på 60-talet, när TV tog allt fler andelar av mediamarknaden, var det populärt att samla horder av stjärnor i samma film för att locka de stora publikskarorna. I dag är konkurrensen ännu större och Hollywoods indianknep nummer ett heter nakna bröst och/eller hysteriskt påkostade scenerier sådant som TV-produktionerna av mediaetiska och ekonomiska skäl inte kan bjuda på. Men så i bland, som nu, faller filmskaparna tillbaka i gamla vanor. Att detta inte borgar för kvalité har väl alla vid det här laget konstaterat, snarare tvärtom, men filmen lär nog trots detta sälja bra ändå, därtill är stjärnornas dragningskraft tillräckligt stor. Tyvärr, för det var länge sedan ett dylikt luftslott tornade upp sig på repertoaren.Filmen inleds med några svårslagna floskler, levererade i voice-over av Jason Patrics sega stämma, om hur hårt livet i Hell's Kitchen kunde vara för en ung pojke. Alla som sett gubbarna i Monty Python i Hollywood ondgöra sig över sin hårda barndom; "...vi gick upp en timme innan vi gick och la oss... och pappa styckade oss varje kväll efter jobbet...", vet hur det kan låta i en, frivillig, parodi. Sedan följer en sedvanlig (se bland annat Once Upon a Time in America, och De Niros regidebut A Bronx Tale) karaktärsbeskrivning som dessutom missar sitt mål eftersom alla grabbarna ser likadana ut av fyra ungdomar som har diverse halvkriminella hyss för sig. De hamnar på ungdomsvårdsanstalt och där tar vidriga, sexuella övergrepp vid. Oförätter som stryker publikens inbyggda avsky medhårs, ingen tvekan om vem som är ond här, inte. Sedan flyttas vi snabbt fram i tiden så att "de stora" får ta över.Detta sammantaget under två och en halv timme under vilka vi utsätts för en grovkornig hagelskur av clichéer och falska pretentioner om ett socialt patos. Barry Levinson (Bugsy, Rain Man) berättar visserligen en tradionell historia om hämnd, vilket inte i normala fall skulle ligga honom i fatet, men begår själv ett övergrepp mot såväl publik som verklighetens olycksbarn när han formar det hela till osmaklig socialporr. Som ett litet försvar för den erfarne regissören ska ändå sägas att han avstår från att göra vedergällningen så simpel som man först tror att den ska bli.Annars får man leta med lupp efter förmildrande omständigheter. Ja, det skulle vara Robert De Niro, då. Hans förmåga att titta in i kameran och fixera publiken är fortfarande oöverträffad.