Sista telegrammet från Cross Plains

När jag var liten hade jag fått för mig att alla filmer med gula förtexter var bra (det var oftast västernfilmer). Nu vet jag bättre: nämligen att alla filmer som enbart hyser skådespelare med svårstavade efternamn, är värda att se. Ett namn som D'Onofrio tyder på att aktören inte, i ett alltför tidigt stadie i sin karriär, har skrivit in sig hos någon av de stora amerikanska agenterna vilka gärna ser att deras stjärnor heter Ford, Scott eller något annat slagkraftigt och därmed kanske behållit litet av sin originalitet.Okey, tesen är inte helt vattentät men den visar sig ändå ofta riktig. Som i detta fall där vi får möta mannen som skapade Conan barbaren. Den som till äventyrs trodde att detta gjordes av en hårdrockande österrikare i Schwarzeneggers vänskapskrets får här lära att barbarens pappa hette Robert E. Howard en fantasifull ung man i 30-talets Texas. Inspirerad, kan man tänka, av den något tidigare Tarzan, skapade Howard en fantasivärld som gav kiosklitteraturen en rejäl skjuts framåt. Men han var ingen lycklig man, plågad som han var av inre demoner och en andefattig uppväxt gick han allt längre in i sin egen värld. Åtminstone kan man tänka sig att det var det som drev honom ut ur den sociala samvaron. Filmen ger nämligen inga direkta orsaker till Howards sviktande mentala hälsa, filmmakarna lämnar det därhän, de låter oss istället ta del av faktum och koncentrerar sig på kärlekshistorien mellan den bufflige författaren och hans enda rejäla kontakt med verkligheten Novalyne Price (Renee Zellweger) vars självbiografi One Who Walked Alone ligger som förlaga för filmen.Det är minst sagt en säregen romans, mätt i nutidens checklista för vad ett förhållande ska innehålla når detta knappast förbi nivån vänskap. Under deras tid tillsammans utdelas högst två kyssar men likväl är deras tvåsamhet unik. Det ska mycket till att kunna förmedla denna sensualism till en knullmätt biopublik men tack vare de båda skådespelarnas insats står den som skriven i eldskrift. Zellweger visade redan i Jerry Maguire vad hon gick för och D'Onofrio, som hittills endast har skymtat förbi i små biroller,(Ed Wood, Full Metal Jacket) utför ett stycke stor skådespelarkonst då han in för våra ögon förvandlas från extremt påfrestande buffel till utsatt, älskvärd ensling med själsliga förhinder.Nå, det finns en viss repetion i de vackra naturscenerierna, inte minst det eviga tjatet om månen, men det ska till en hård cyniker att låta detta skymma sikten.