Varför dras vi till verklighetstrogna våldsbilder? En särskild tjusning, laddning, förbjuden dragningskraft? Eller har vår stadiga diet på mediemisär gjort oss avtrubbade för döden i bildflödet?
Susan Sontag var delvis inne på det spåret. I sin essä Att se andras lidande funderade hon över hur krigsskildringar i foto, film och video, fula och spontana såväl som vackert iscensatta, normaliserat vårt slappa sätt att betrakta lidande. Plötsligt är det något som vi bara kan zappa bort.
Den övernaturliga metaskräckisen Sinister är förvisso ett fiktivt verk, mer om familj och filmens död än krig, men fick åtminstone en väckarklocka att ringa. Samma sak gäller den mer tematiskt talträngda uppföljaren.
Första filmen synade found footage-trendens chockfaktor. I centrum stod Ellison Oswalt (Ethan Hawke), en true crime-författare, som gjort karriär på att dokumentera andras lidande. Hans längtan efter att skriva en ny bästsäljare får honom att flytta med familjen till ett hus som har ett mörkt förflutet. Lägligt nog visar det sig det förflutna finnas filmat och bevarat i en kartong på vindsvåningen, där han jagar stoff men finner en snuffsamling. Ändå kan han inte sluta titta. Tills det hedniska källarspöket Bagul vaknar till liv.
Den direkta uppföljaren – skriven av franchiseföräldrarna Scott Derrickson och C. Robert Cagrill, men nu i regi av det irländska skräckhoppet Ciarán Foy – riktar strålkastarljuset mot föregångarens kufiske vicesheriff (James Ransone). Då bröt han mot polisprotokoll för att hjälpa Oswalt, vilket gjort att han nu står arbetslös men åtminstone befordrad till ängslig antihjälte. Han försöker att rädda andra familjer från filmdöden och leds till ett hus där en kvinna (Shannyn Sossamon) gömt sina två söner (de äkta tvillingarna Robert Daniel och Dartanian Sloan) från hennes sadistiske exmake. Vad hon inte vet är att ena sonen rekryterats till en filmklubb i den fuktiga källaren. Övriga medlemmar? Små cineastspöken med smak för 16mm-snuff.
Samtidigt talar vuxna om ikonologiskt totem, offergåvor, hur morden fångas genom konst och blir estetiska observationer av våld. Ibland låter replikerna som anteckningar från en kandidatuppsats om found footage-skräck, men väcker även spontana följdfrågor. Som varför manusförfattarna gnuggat sina geniknölar för att spåna fram dessa makabra mordmetoder, och framförallt: varför kan vi inte sluta titta?
Det vore så mycket enklare att avfärda dem som jump scares, men found footage-inslagen i Sinister 2 projiceras på en själsligare duk. Till skillnad från föregångarens motsvarigheter, där en viss gräsklippare orsakade hjärtkramp, är det grovkorniga våldet här mer underspelat, hypnotiskt, berörande och på gränsen till förföriskt. Pojken vill inte se mer. "Men du måste!" skriker barnspökena. Eller om det var jag som tänkte det.
Trots en stressig sista akt, och ett på tok för typiskt olyckligt slut, finns här gott om utrymme för uppföljare. Samtidigt börjar jag oroa mig för de estetiska observationerna. Sätt punkt här så slipper ju fler familjer falla offer för Bagul, men samtidigt – kanske de offrats för en bra sak?
Denne demonregissörs våldsfilmer känns i kropp och sinne. Mina ögon spärras upp, jag sväljer tungt och mår dåligt över min blick. Hör ljudet av en projektor som rullar och ett lidande som inte kan zappas bort.
