Brandon (Michael Fassbender) är en snygg 35-åring med ett själsligt outvecklande men välbetalt kontorsjobb och en steril lägenhet i en flådig Manhattan-skyskrapa. Han är också sexmissbrukare. Redan i filmens öppning blir hans dagliga rutin tydlig – en tom blick in i taket, följt av en dusch och en morgonrunk. Till jobbet hinner han knappt anlända innan han låser in sig på personaltoaletten och upprepar proceduren. Han kan inte kontrollera sina lustar, men på utsidan är han socialt skicklig och tillbringar sin lediga tid med prostituerade eller kvinnor han nyss träffat. Hans liv är inrutat, perfekt planerat, allt sker på hans villkor. Och det är därför allt faller samman när hans överspontana syster (Carey Mulligan) oannonserat dyker upp, desperat efter ett tak att placera över huvudet.
Shame är fantastisk. Trots filmens ämne och att Brandon har en tendens att få vem han vill, lockas aldrig McQueen åt att glorifiera honom. Det är mycket sex på skärmen och extremt mycket hud, men det blir aldrig sexigt. Sexet är utan känslor. Smärtsamt. Mentalt forcerat. Och allt skildras i Michael Fassbenders plågade ansikte. I Shame är han snudd på genial och lika imponerande charmig som känslokall, upprörande fåordig som explosivt aggressiv.
Berättelsen har egentligen ingen början och inget slut som knyter ihop trådar. Shame handlar om en specifik man och hans specifika tillstånd, men vi får aldrig veta vad grunden till hans problem är och får nöja oss med subtila vinkningar och lösa ledtrådar. Det gör att storyn kan upplevas som svävande. Men med Fassbenders sagolika prestation, McQueens felfria klipp och bildspel samt Mulligans kaotiska närvaro, blir Shame ett måste. 2012 hade inte kunnat börja bättre.
