Selma

Med fredspriset i bagaget kliver Martin Luther King (David Oyelowo) in i Vita huset och skakar hand med den silvertungade presidenten Lyndon B. Johnson (Tom Wilkinson).

Lugnt och sansat understryker King de orättvisa villkoren för svartas rösträtt, hur de tystnas ner, begränsas av regelverk styrda av enfärgad intolerans. Som en dramatisering av kritiken inför Oscarsgalan.

Trots dess stora mediala genomslag fick Selma nöja sig med två nomineringar. Somliga såg det som ett kvitto på akademins vita, gubbskruttiga enfald. För visst finns något överraskande i att det blundades för ett så uppenbart Oscarsprojekt: ett Oprah-producerat drama om den amerikanske ikonen som ledde medborgarrättsrörelsens marsch för lika rösträtt.

Men allra bäst är filmen när den bryter sig loss ur prestigedramats korsett. När textskyltarna försvinner, brandtalen slocknar och kampsångerna tonar bort. När de ökentorra gatorna i södern förvandlas till koreograferade krigsfält, där fredsaktivister i symmetriska formationer ställs mot kritvita psykopater i uniform. När uppståndelsen saktas ner i smärtsamma, uppblåsta våldsbilder i slowmotion och blodet skvätter mer än vad realismen kräver. Starka stiliseringar som drar kroppsspråkliga gränser mellan det mest meningsfulla och meningslösa.

Tyvärr förlorar kampen sin slagkraft när målet är tillräckligt nära. Riskerna blir mindre, sältan sockras med sentimentalitet och skriken övergår i ljuva stråkar. Det gåshudsframkallande tonfallet hålls intakt och uppfyller allt man kan förvänta sig från ett Oprah-producerat drama, vilket bara i sig är anledning nog till att den borde ha fått fler nomineringar. Men det är också den trygga inramningen som gör att Selma inte blir mycket mer än en medryckande historielektion.