Scream

Calle Wahlström 14:20 13 Jan 2022

Det har gått 11 år sen Scream-franchisen senast dammades av i filmform. Den fjärde filmen i serien återförenade originalets upphovsmän, manusförfattaren Kevin Williamson och regissören Wes Craven, men kändes mest som en oälskad sladdis till den skojfriska trilogi metaskräck som både föryngrade och tröskade sönder slasherformatet under 1990-talets andra hälft. Sen dess har slasherfilmen knappast frodats. Skräcknestorn Craven gick dessutom bort 2015. Och Scream blev efter fyran istället tv-serie.

Samtidigt har skräckfilmen som genre rönt många framgångar under det gångna årtiondet. Dörren till filmens finrum har ställts på glänt av regissörer som David Eggers, Jordan Peele och Ari Aster. Något som avhandlas redan i öppningsscenen då det blivit dags för en femte film i Scream-serien. När ännu en mördare i Ghostface-mask får en kalvig tonåring på tråden för att efterfråga dennes favoritskräckis blir svaret The Babadook, bland annat med hänvisning till karaktärernas djup. 90-talsskräck är ju så styltig och “platt ljussatt”.  

Scream-filmerna har sällan erbjudit något karaktärsdjup att tala om. Istället har den generiska hemvisten karvats upp med samma frenesi som halvpantade tonåringar. Genrens regler förklarades, dissekerades, omförhandlades och till och med karikerades. I det avseendet är också allt sig likt i nya Scream, som den kort och gott heter.

Titeln antyder ett slags reboot. Men till skillnad från David Gordon Greens Halloween från 2018, som bara förhöll sig till originalfilmen, tas här hänsyn till samtliga filmer i serien. “Requel”, kallas det, upplyser oss en släkting till skräckfanatikern Randy från första filmen. Alltså ett slags mishmash av reboot och sequel, där den nya skara ungdomar som ansätts av Ghostface i det fiktiva Woodsboro alla har ett eller annat släktband till karaktärer i de tidigare filmerna och så småningom flankeras av seriens seglivade hjältetrio (Neve Campbell, Courtney Cox och David Arquette repriserar alla sina roller).

Nyckeln är att tillfredsställa fansen. Något manusförfattarna James Vanderbilt och Guy Busick inte drar sig för att skriva ut i klartext. Referenserna haglar med andra ord samtidigt som blodet sprutar som aldrig förr. Det är med självförtroende man basunerar att hederliga knivhugg och jump-scares inte är kattpiss jämte samtidens festivalvänligare skräckfilmer. Och visst ska skräck gärna vaddera biofåtöljen med nålar. Som bäst tangerar nya Scream också originalfilmens balans mellan terror, dratta-på-ändan-humor och självreflexivitet.

Men på det stora hela är det för respektfullt. Varken genrens eller franchisens fundament rubbas en centimeter. Något som behövts för att 2022 komma i närheten av det avtryck som gjordes 1996. Ett annat problem är att den nya generationen offer är både mjäkig och okarismatisk jämte sina äldre ledsagare. Dewey, Arquettes halta ex-sheriff, besitter mer utstrålning i ett enda snett leende än någon av de yngre förmågorna kan hoppas på att ansamla under filmens hela speltid. Ändå måste jag glädjas till och med åt ett bristfälligt upprepat stycke slasherfilm. För så här en 25 år senare, i en filmålder där så kallad IP, nyinspelningar och prequels ofta väger tyngre än nya idéer, känns de Ghostface-masker som syntes på varje Halloweenfest under min barndom åtminstone närmast subkulturella i förhållande till vilken Marvelhjälte som helst.

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner