Jag har alltid stått helt främmande inför dösnacket att Colin Nutley skulle vara någon slags expert på svenskheten; att han bättre än "till och med oss svenskar" (hua) skulle kunna sätta fingret på det typiska för vår tid och vårt land.Ärligt talat: Kan ni hitta något nytt i Nutleys sätt att skildra stadshotell, dansband, sill och nubbe, svensk sommar, lumparlivet, bonnalandet, snipiga käringar och sura gubbar? I nio fall av tio prickar däremot Nutley in en rejäl fördom om svenskar och vårt beteende.
På samma sätt som en svensk regissör förmodligen skulle pricka in några typiska fördomar om det typiskt brittiska genom att skildra a) puben b) arbetarklassen c) överklassen d) te-drickandet e) livet på landet f) royalistisk yra g) Yorkshire-pudding. Nutley har till och med själv börjat tro på sin speciella gåva som uttolkare av vårt land och kokar därför varje ny film på samma spik.När Colin Nutley varit som bäst (Änglagård, 1992) har han fungerat som en hygglig iakttagare och oftast kärleksfullt använt sig av klichéer och schabloner; somt har han ställt framför oss likt skrattspeglar, annat har han ställt i skamvrån -- och publiken har besvarat hans kärlek.
Han är de senaste fem årens mest pengaproduktiva mjölkkossa inom svensk film. Gott så. Glöm bara inte att svenska folket också sprungit benen av sig för att se på liknande skildringar gjorda av Skifs, Åberg, Iverberg etc. Modern svensk pilsnerfilm. Det är populärt -- men det är inte bra film för det.Han har till sin hjälp haft goda filmiska yrkeskunskaper och förmågan att omge sig med de rätta, för tillfället mest folkkära, skådespelarna. Han sätt att just arbeta med manus och improviserande skådespelare har i enskilda sekvenser och scener tagit honom mot himmelska fröjder.Sånt är livet är ingen lyckad film, ens i Nutleys egen genre. Jag blir inte riktigt klok på vad det är han vill berätta. En kärleksbagatell om flickan som vill bli gift och pojken som vill förbli ogift -- och pojke. När jäntan får nog och kastar ut vaskern för att gifta sig med den mogne (norr)mannen, ja då mognar också pojken (en smula) och inser sitt livs misstag.
Här finns en gullig, småkåt morsa, en oansvarig farsa, en bångstyrig manager (flickan är barpianist) och en stadshotellägare från Sundsvall.Och hur är det med svenskheten? Jo, här finns en skildring av en typisk svensk svensexa, en skildring av hur typiska svenskar firar en typisk svensk hockey-seger över Finland (centralt tema), en typisk svensk stadshotellägare, som sagt (notera Lassgårds finstämda porträtt; tänk er en kanonpackad Björne i en glas- och porslinsfabrik...), här finns en typisk svensk korvkiosk, vid en typisk svensk skidbacke -- och flickan kör en mycket typisk svensk Saab.Nästan alla talar svenska och nästan alla spelar teater, det vill säga spelar över.Två rosor till två väl utförda krumelurer: Philip Zandén har några ljuvliga ögonblick -- och Sven-Bertil Taube rasar plötsligt in i handlingen med karisma och knorr (varför får han inte behålla sin fantastiska frisyr genom hela filmen?).Colin Nutley har kapacitet till något betydligt väsentligare än att ge folk vad han tror att folk vill ha.
Skådespelare:
Regi:
