Ibland blir man lite extra påmind om att världen går en dystopisk framtid till mötes, att vi snart nog kan vakna i en verklighet som styrs med järnhand av giriga megaföretag, enorma köpcenter och förgyllda kyrkokupoler. Det är intressant att Andrey Zvyagintsevs femte film Saknaden kommer att visas i Sverige bara någon vecka efter branden i Rysslands Kemerovo, något som ger berättelsen ytterligare en hemsk nivå. De två tragedierna utspelar sig i samma land, ett land av ovanligt slitna mänskliga band, där folk matas med rädsla, avancerade lögner och känslomanipulation. Ett land som producerar konspirationsteorier på löpande band och som, till slut, förtär sina egna barn.
I Saknadens centrum står ett välbärgat par. Han kommer att få ett barn med en annan snart, hon lever i erotisk extas med sin nya älskare. Det uppenbara hindret är parets tolvåriga son, ett oönskat barn som knöt ihop dem men som ingen längre har intresse av att ta hand om. Pojken försvinner en dag, och ett sökningspådrag inleds. Något som i en amerikansk film skulle leda till en dramatisk kamp med tiden där alla till sist lär sig vad som är viktigt i livet, blir hos Zvyagintsev en upptakt till ett gigantiskt jordskred; till slut når vi dithän att ingen längre skymtar minsta strimma av uppriktiga känslor.
Se den, se denna film som en otroligt spännande studie av total moralkris, så som den ter sig på individnivå och när den infekterat en nations kärna. Trots att det politiska vid första anblicken inte alls syns på duken, bildar huvuddelen av scenerna en metafor för den arroganta statens totala kollaps. Det är inte bara känslokalla föräldrar som oälskar, osaknar, sårar och förnekar all skuld. Saknadens båda dimensioner, den symboliska och den realistiska, skissar en av de senaste årens starkaste bilder av ett Ryssland som har störtat ner i en moralisk avgrund, ett Ryssland där något har dött för alltid.
