Sängfösaren

Claude Chabrol är en veteran vid det här laget, men har för den skull inte tappat stinget. Långtifrån. På senare år har han renodlat en egen variant av den allt mer stagnerande thrillergenren. Han gav genren en välbehövlig vidareutveckling med [I]Ceremonin[/I] från 1997. Med [I]Sängfösaren[/I] tar nu Chabrol den psykologiska thriller som var läromästaren Hitchcocks speciella kopp te, till en plats belägen bortom psykologins kvarter. För hur skall man annars beskriva en film som använder sig av kammarspelets konventioner bara för att undan för undan urholka dem med hjälp av diskreta förskjutningar i karaktärernas förväntade beteenden? Mindre abstrakt formulerat kunde man säga att Chabrol har gjort en film där obehagets källa aldrig uppdagas, inte ens efter slutscenens till synes förklarande upplösning av filmens mysterium. En framgångsrik pianist (Jacques Dutronc) gifter sig för andra gången med samma kvinna (Isabelle Huppert) ett antal år efter deras första möte. Under tiden mellan de båda äktenskapen har pianisten fått en son med en annan kvinna som sedan dog under mystiska omständigheter i en bilolycka. Parallellt med detta berättarspår råkar en ung, vacker kvinnlig pianostudent av en slump få reda på att hon vid födseln höll på att bli utbytt mot pianistens son. Det får henne att söka sig till pianisten och hans familj för att ta reda på sanningen bakom förväxlingsryktet. Intrigen betraktad för sig ger knappast ståpäls. Men Chabrols förmåga att likt Hitchcock skapa mysterium av till synes extremt osexiga intriger gör det. Med enkla medel förvandlar han filmen till en thriller i ordets bokstavliga betydelse: varje scen i den präglas av ett milt, aldrig upphävt obehag. Ett skiftande tonfall eller en annorlunda bildkomposition är tillräckligt för att man skall få intrycket av att någonting inte riktigt står rätt till. Chabrol erbjuder sällan åskådaren en förklaring till sina karaktärers märkliga beteenden. Varje scen är ett minerat fält och varje karaktär en blindgångare som står i begrepp att brisera när som helst. Det skänker filmen precis det mått av osäkerhet som behövs för att man skall gå ut från biografsalongen med frågan "Vad var det jag just såg?" ekande mellan öronen. Att framkalla den effekten är bara ett fåtal filmare förunnat. Hitchock var en, Fritz Lang en annan. Och Chabrol kan också sälla sig till denna skara utan att skämmas.