Många är de som har åsikter om fjortisar, men sällan berättar fjortisar sin egen historia. Till skillnad från Fredrik Strages Fans finns i Så nära inte ett stråk av objektifiering och disassocierande från regissörernas sida.
Det är ingen freak show, det är nära. Två tjejer bor i Rågsved men befinner sig mentalt någon annanstans, med hjälp av sin högtflyende kärlek till Tokio Hotel. De bestämmer sig för att åka på en resa till Berlin för att få röra vid sångarens kropp på Madame Tussauds vaxkabinett. En dråplig resa som blir proppad med oneliners och guldrepliker i varannan mening.
Filmens foto tar fasta på slö sommar i förort, Sverige, tunga himlar, 90-sängar och ett liv någon annanstans. Det är vackert utan att lägga på en egen poetisk kommentar. Skillnaden mot tonårsskildringar i stockholmsområdet, typ Supergruppens Farsta Centrum By Night och Roy Anderssons En kärlekshistoria är att det finns en humor som räddar sentimentaliteten och nostalgin.
Dialogen är fruktansvärt rolig. Det handlar inte om ”unga tjejer”, utan den mänskliga drivkraften att älska något, drömma om något längre bort än ryska morsor, killgäng och Rågsveds asfalterade gångvägar.
