En av de allra svåraste konsterna med att göra film är gestaltningen. Man vill förmedla en stämning, ett tonläge. Att hänga upp en skylt, använda voice-over eller fyrkantigt låta dialogen förkunna det avsedda är för det första dåligt, för det andra ingen sport. Bo Widerberg är svensk mästare i grenen, se om och se om igen scenen med det vattensprutande gökuret i Lust och fägring stor. Det avsnittet berättar allt om Tomas von Brömssens karaktär.I öppningen av Rusar i hans famn levererar Lennart Hjulström ett annat lysande exempel på genial gestaltning. Familjen, om två vuxna och två barn, sitter vid middagsbordet. Mamman, och även dottern, irriterar sig på pappans lite hafsiga bordsskick och kritiserar honom. Av deras röstläge och repliker förstår vi att det inte är första gången de gnäller på honom, vi kan också fundera på klasskillnader mellan föräldrarna. Vad som händer är då att mamman berättar ett knep hon en gång lärde sig i ett vett & etikett-sammanhang, nämligen att klämma in två hoprullade dagstidningar mellan överarm och kropp. Om ni förstår. Poängen blir att man tvingas sitta "fint", att inte hänga över bordet. Här finns också komiska detaljer om huruvida man tuggar med öppen mun eller ej, men hur som helst är det en alldeles fantastisk liten scen funnes det en guldbagge för enskild scen skulle jag i varje fall just nu rösta på den -- som etablerar en klar och tydlig bild av familjen, kort och gott ett anslag med en idé, något man stillsamt önskar att varje svensk film ägde.Det sorgliga med denna måltid är dock, vilket ingen vet, att det är familjens sista måltid tillsammans. Pappan Tore, populär kommunalpolitiker i en mellansvensk småstad, omkommer senare samma dag i en flygolycka, på väg med några kollegor till ett möte. Filmen bygger på Yvonne Grönings Kärleks pris, boken hon skrev som ett sorgearbete efter sin makes död i slutet av 80-talet.Men, och läs noga nu: Det här är inte den film ni tror. Visst är den i somliga avsnitt ett skri av förtvivlan, just ett sorts sorgearbete, men i första hand är det ett imponerande osentimentalt porträtt av ett 30-årigt äktenskap, sannerligen inte utan sina bekymmer, otrohet och annat elände, där inte minst porträttet av kvinnan (som ju då nånstans måste vara signerat Yvonne Gröning själv) är fyllt av tillkortakommanden. Människor med fel och brister är trovärdiga, jag har alltid haft förtvivlat svårt för de perfekta och oklanderliga. Därför älskar jag inte Antonias värld, för att ta ett aktuellt exempel.Teckningen av karaktärerna är alltså en styrka i filmen. En annan är Lennart Hjulströms utmanande och modiga val av berättarstil. Hämningslöst skuttar han fram och tillbaka i tiden, liksom som i ett minnets ryckvisa och lite osorterade berättande. Det är inte helt okomplicerat för åskådaren, men icke desto mindre en stor, stor njutning. En svensk filmare som vågar avvika från den heliga ax-till-limpa-normen. Tack, tack, hemskt mycket tack.Hjulström, som ju någonstans, tycker man, borde vara ringrostig herregud, gör man bara film vart 15:e år är väl det hela lite ovant målar i starka färger. Han pendlar mellan realism och poesi, mellan djupaste smärta och, faktiskt, svart humor. Det är fantastiskt mycket film utvunnet för pengarna och eftersom även manuset bär Lennart Hjulströms namn bugar vi väl än en gång.Så, slutligen, med all respekt för den ständigt pålitlige Reine Brynolfsson, det här är inte bara Hjulströms utan, kanske framför allt, Gunilla Nyroos film. Hennes sargade hjältinna stormar fram på duken och trots, eller kanske just på grund av, hennes allt annat än genomgoda framtoning, grips vi av hennes gränslösa smärta och förtvivlan över den bortgångne maken.För övrigt är Shakespeare-strofen (Lika för lika) från vilken filmen lånat sitt namn på tok för vacker för att undanhållas:Du är dödens narrallt gör du föratt löpa honom undanoch rusar i hans famn.
Skådespelare:
Regi:
