Steve Martin. Som många med mig skulle jag hellre sälja min egen mor till moldaviska traffickingligor än säga något ont om mannen som fulländat den vite mannens stelhet i ljud och bild. Därför trodde jag på fullaste allvar att man lyckats peta i Blake Edward och Peter Sellers skapelse utan den vanliga airen av gravskändning. Förhandsgnället misstog jag för principbögeri - bara för att ingen någonsin kommer att fastna med handen i en jordglob roligare än Peter Sellers är det väl inte förbjudet att försöka. I synnerhet om man ägnat det senaste åren åt Cheaper by the dozen 2 och att skriva neurotiska Hewlett Packard-romaner. Klart man vill komma ut och röra lite på sig.
Tyvärr blir den nya Rosa pantern-filmen bara en genial trailer utdragen till 90 minuter. Ni har ju sett det. Hur han trillar ner genom badrummet och kräver nya handdukar till rum 204. Hur han bitchslappar Kevin Kline. Hur han stilla bryter ihop hos talpedagogen när ordet "hamburger" blir en allt för svår fonetisk utmaning. Det är förstås finemang. Men sammanfattar också hela upplägget. Där originalfilmerna ofta var lika mycket psykodrama som slapstick, är den nya mer SNL-märkt sketchstapling. Det är pålitligt men utan nerv.
När vi stöter på Clouseau är det före 1964 och Steve Martin måste bevisa sin duglighet inför Dreyfus (Kevin Kline) genom att lösa mordet på en fotbollstränare och hitta Pink panther-diamanten. Precis som många av gagsen är Sellers-remixar (nytt kontorsmateriel, istället för räck: tunnelbanetrappa) har man fyllt ut med sidekicks bäst det går. Det går så där. Kevin Kline saknar den labila dårhusframtoningen hos Herbert Lom. Istället för den lille busasiaten Cato har man här slängt in en stoisk Jean Reno som ska rapportera tillbaka till Kline. Ingen av dem får något utrymme, utan blir statister när Steve Martin klämmer fingrarna och förolämpar folk. Av någon anledning har man även gjort en klumpig Austin Powers-ripoff och slängt in genuint ofestliga Beyoncé som sörjande tits and ass-änka.
Vissa saker står sig förstås. Henry Mancinis ledmotiv. Det böljande folkföraktet. Annars är det här, tyvärr, ett gäng som har sina bästa grejer bakom sig. Manusmannen Len Blum har några av de bästa Bill Murray-komedierna på sitt samvete. Men det var 25 år sen. Det senaste han fått ur sig är Beethovens tvåa och Private parts. Det här är ett steg i rätt riktning, men inget betydande.Skådespelare:
Regi:
