Ronin

Jo, Frankenheimer har gjort en bra film, men den hade premiär för 26 år sedan: Hjärntvättad, med Frank Sinatra i huvudrollen, men det förklarar ändå inte de förväntansfulla tongångar som har hörts i branschen inför denna thriller: "En ny Frankenheimer-thriller, dessutom med Stellan Skarsgård i en stor roll!". Frankenheimer har under innevarande decennium utmärkt sig med framförallt två saker; dels ett otal TV-filmer, dels den kalkonartade remaken av The Island of Dr Moreau. Och på slutet av 80-talet gjorde han den tama thrillern Dead Bang med Don "De uppvikta kavajärmarna" Johnson. Ovanstående ger inte prov på en meritlista att yvas över och kanske är det helt enkelt dags för den gamle att vika ihop regissörsstolen för gott. Nja, riktigt så illa är det inte, även om Ronin (vars titel syftar till det feodala japans herrelösa samurajer) emellanåt ter sig som en mycket åldersstigen uppenbarelse. Detta ska emellertid inte bara tolkas som något ont. Frankenheimer påbörjade sin bana långt innan det kom en lag på att en actionfilm skulle hysa lika mycket krystad humor som spänning, innan ljudspåret dånade av explosioner och framförallt innan Spielberg introducerade den hysteriska inledningens suggestion. Följdaktligen tar det ganska lång stund innan filmen kommer till skott. Vi får följa Robert De Niro in på en fransk bar där ett antal andra hårdingar har samlats. Vi väntar oss en shoot-out men det visar sig att alla i rummet är samlade av en kvinna som, med IRA i ryggen, vill hyra dessa män för ett farligt uppdrag. De ska stjäla en portfölj från en hårt bevakad generalskurk, men vad portföljen innehåller vill kvinnan inte berätta (så inte heller Frankenheimer som lämnar oss två timmar senare utan vetskap om väskans innehåll). Det rör sig självklart inte om en enkel väskryckning (även om alla i sluttampen nog skulle kunna ha enats om att det hade varit en klart enklare och trots allt mindre farlig metod) och männen som alla är experter på just sitt område sätter ihop en plan. Som går i stöpet. Så långt råder en viss tillfredställelse i mitt tittande: äntligen en agenthistoria som vågar hålla sig nära verklighetens tempo och gråskalor, men stämningen varar inte så länge. Det står snart klart att Frankenheimer tömde sin inspirationskälla i filmens första upplägg; den följande dryga timmen går nämligen helt i repetitionens tecken. Vi ser yrkesskurkarna lura varandra och gjuta ett otal planer som alla går just i stöpet, och intrigens flödesschema blir sålunda pinsamt tydlig: vattentät plan som läcker, skottlossning, lång biljakt, vattentät plan som läcker, skottlossning, lång biljakt och så vidare, in i evigheten. Jag trodde att vinterns infantila franska bilaction Taxi var ett undantag men även här tar det senila dramaturgiska greppet Biljakt över hela synfältet - den närapå exakta rekonstruktionen av prinsessan Dianas dödskrasch är därtill direkt smaklös. Och tanken på biljakten som varande ett självändamål blir alltmer gällande ju längre filmen går, inte minst då den milt sagt oskarpa intrigen antyder att Frankenheimer på ett tidigt stadium glömde bort vad filmen skulle handla om.