Romeo och Julia

Den australiske regissören Baz Luhrmann ger sig, en filmteatervår som denna, i kast med Shakespeares Romeo och Julia. Luhrmann är så gott som trogen originalets vers för att istället, minst sagt, experimentera med formen. Man får känslan av att han har plockat ut valda delar ur sin Shakespeare-samling, för att i kameleontform sätta dem på rullning genom de senaste årtiondenas populärkulturella yttringar och samhälleliga begivenheter. Det som träffar ögat är reducerat och transformerat och basuneras ut likt sensationella händelser av en emotionellt beräknande nyhetsbevakare. Eller är utslätat till väl designade varumärken, endimensionella och medvetet tafatta. Den stora kärlekens logotyp -L'amour-, har fått en förklädnad av Coca Cola-reklam och är uppklistrad över spelplatsen Veronas fasader.Det är inte utan anledning man skulle kunna ägna en helsida endast åt referenser, estetik, Falcon Crest och Miami Vice, eller varför inte John Waters och Quentin Tarantino. Romeo och Julia är nämligen späckad med hänvisningar som borde göra både Peter Greenaway och Derek Jarman (som båda gjort fria versioner av Shakespeares Stormen) avundsjuka. Luhrmann drar sig nämligen inte för att döpa bungalow-haket på strandragget till Rosencrantzkys, eller låta reklamskyltar för varukedjan The Merchant of Venice fladdra förbi i kulisserna. Men där ovan nämnda regissörer skapar slutna, trygga universum, är Luhrmanns Romeo och Julia spretig och dramatisk. I bland önskar man dock att regissören och designern Catherine Martin inte skulle veva så frenetiskt på den kulturella köttkvarnen; detta gäller inte minst det, medvetet, övertydliga musikvalet som gör att historien emellanåt endast lämnar kvar en jämntjock ton. Det blir [I]för[/I] distanserat.Men då de planerade infallen får lov att sjunka in i sin omgivning är Romeo och Julia inte bara underhållande och välspelad, av framförallt Leonard DiCaprio och Claire Danes. Det är dessutom genialt att de klassiska karaktärerna, som märkligt nog annars ofta framställs som krystat svårtillgängliga, tillåts få ett lätt igenkännbart uttryck, utan att bli banala. Den herbariefrälste munken Lawrence (Pete Postlethwaite), som viger det älskade paret, har fått låna drag av LSD-gurun Timothy Leary. Romeos vapendragare Mercutio (Harold Perrineau) är ett hetlevrat partyproffs i glam-mundering, och den vise prinsen (Vondie Curtis-Hall) är en poliskonstapel vars ursprungliga slutmonolog hålls av en TV-kommentator. Och det är väl tur att Shakespeares verk åtminstone någon gång får spelas i en kontext liknande den som verken är skrivna för. Han tillhör trots allt fortfarande en av de mest intelligenta populärkulturella författarna.