Rimini

Rimini är som bekant en italiensk badort vid adriatiska havet. Det är också namnet på Ulrich Seidls senaste film, som är första delen i en diptyk tillsammans med kommande filmen Sparta. Men har man tidigare bekantat sig med den österrikiske regissören kan man redan på förhand räkna ut att någon solskenshistoria inte är att vänta. Badsäsongen är avlägsen när den avdankade smörsångaren Richie Bravo (Michael Thomas) slaskar runt i regn som snömodd i sina ormskinnsboots. Huvudsakligen försörjer han sig med att sjunga för busslaster med österrikiska turister. Mestadels kvinnor i pensionsåldern vilka han även erbjuder sina tjänster som gigolo. I Thomas bredaxlade gestalt blir den alkoholiserade Richie en samtida midnattscowboy i Seidls dunkla tablåer.

 

I fonden finns ett kantstött Europa. Längs med strandpromenaden har flyktingströmmen sköljts upp. Länge figurerar de mest som ett okommenterat faktum, annat än när Richie häver ut sig ett ”Allah is good” när han passerar beslöjade kvinnor på sin väg mellan sjaviga barer och deppiga hotellgig. Till synes är det istället Richies familjeband som formar berättelsens lösa konturer, vilka Seidl som vanligt skrivit ner tillsammans med sin fru Veronika Franz. 

 

Filmen börjar med en resa hem till Österrike och ett besök i ett pojkrum, torftigt inrett med Ben Hur-affischer, hantlar och instrument. I det gamla föräldrahemmet bor fortfarande Richies bror Ewald (en roll skådespelaren Georg Friedrich för övrigt ska reprisera i Sparta, vilken redan på förhand blivit skandalomsusad då allvarlig kritik riktats mot regissörens arbetsmetoder). Deras dementa pappa bor på hem och mamman ska de begrava. Lite senare i filmen, väl tillbaka i Rimini, dyker även Richies egen dotter upp, vem han fullkomligt försummat i 18 år. Att hon är ute efter pengar snarare än försoning kan knappast förvåna någon annan än Richie.

 

Även Seidl verkar måttligt intresserad av någon försoning. Hellre skissar han Richies tvivelaktiga karaktär, vilken bara förvärras av jakten på pengar till dottern. Richie är inte nödvändigtvis lätt att tycka om, eller ens synd om, men i Thomas gestalt, som med solariebrun läderhy och blonderat hår ser ut lite som Mickey Rourke inhyst i Rolf Lassgårds kroppshydda, är han omöjlig att slita blicken ifrån. Inte minst när han tar ton iklädd gräsliga scenkläder. Fritz Ostermayers och Herwig Zamerniks musik, smäktande nonsens med titlar som “Amore Mio”, sätter pricken över i:et i en omistlig karaktärsstudie.

 

Det ska förstås tilläggas att Seidl inte duckar för obekväma ämnen eller bilder. I Rimini är Richies transaktioner med sin fanskara mest iögonfallande. En nästan grotesk intimitet präglad av moraliska frågetecken, och som för de betalande kvinnorna tycks vara källa töcken av känslor: glädje, sorg, osäkerhet, lust, skam, osv. 

 

Även om det kan låta som ren och skär feel-bad har jag en känsla av att Richies tveksamma bravader kan betraktas som lättsam uppvärmning inför Sparta.