Med Ready Player One har Steven Spielberg omfamnat sin mest lekfulla sida. Tyvärr är resultatet ett fantasilöst högkoncentrat av eskapism som är livrädd för att tråka ut sin publik. Från den första till sista scenen redovisas en actionhistoria överdoserad med spektakulär CGI och populärkulturella referenser. Den som har hunnit tröttna på den trendiga 80-talsnostalgin står inför ett riktigt kallbad. År 2045 är det lika retro-coolt med studsiga syntar och arkadspel som det är nu.
Vardagen går främst ut på att fly verkligheten i VR-spelet OASIS och när spelets skapare James Halliday (Mark Rylance) dör visar det sig att han har gömt ett så kallat "påskägg" där. Den som först hittar tre dolda nycklar får ärva hela James förmögenhet med full befogenhet över spelets framtid. Utfattige Wade Watts (Tye Sheridan) är en av de som bestämmer sig för att prova lyckan i den stora skattjakten.
Tyvärr är betraktarens referensjakt mer underhållande än Wades jakt på nycklarna. Bortsett från den evighetslånga uppgörelsen tuggar berättandet på i högt tempo och de stora gåtorna skymtar förbi utan att inkludera publiken. Förutom när filmens karaktärer är överdrivet korkade för att vi ska hinna känna oss smarta.
Då allt utspelas i en spelvärld framstår protagonistens risker som begränsade. Att Wades avatar ska dö intresserar föga (det är bara att starta om spelet igen) och vad är det egentligen företagsledaren Sorrento (Ben Medelsohn) vill? Det står klart att han är ”ond” och det framgår att han har en rutten agenda, men hur hans planer egentligen ser ut och vilka deras egentliga konsekvenser är lämnas osagt. Att filmens sensmoral är att verkligheten trumfar verklighetsflykt gör givetvis det hela smått ironiskt. Ready player one är ett överkryddat långkok, som förmodligen smakar bäst för den hängivna popcornpubliken och filmens egna upphovspersoner.
Recensionen publiceras i samarbete med filmtopp.se
