Rädda menige Ryan

Jag måste säga att jag på förhand tvivlade på att Spielberg skulle kunna tillföra den realistiska krigsfilms-genren någonting nytt. Mästerverk som Apocalypse och Full Metal Jacket borde ha gjort ytterligare djupdykningar i den väpnade konfliktens vansinne överflödiga. Det är mycket talande att dess vid en jämförelse med Rädda menige Ryan motsvarar en intellektuell insikt om att en spisplatta är varm, medan Spielberg tvingar åskådaren att sätta sig på den. Dagen D, 6:e Juni 1944. Transportbåtar på kurs mot Normandie är proppfulla av de allierades soldater. Både de och vi åskådare är oförberedda på den väntande landstigningens helvete. Om Spielberg hade nöjt sig med den dokumentärkänsla som hans blekta färgfoto och skakiga kamera ger hade detta blivit en stark skildring av krigets verklighet - behjärtansvärt, men inte unikt. Rädda menige Ryan tar emellertid ett avgörande steg när den låter kameran vara våra ögon. Inte objektivt granskande, utan lika påverkade av trängsel, ojämnheter i marken och andra yttre omständigheter som om de satt i en fysisk kropp. Distansen mellan bioduk och salong har reducerats till tjockleken på en hornhinna, och upplevelsen gränsar till det outhärdliga. Under den följande halvtimmens skildring av slakten vid Omaha Beach tvingas jag för första gången på över tio år påminna mig om att detta bara är film. Spielberg använde sig av 3000 statister vid inspelningen men det vi får se är fragmentariska sekvenser av blod, smattrande kulsprutor och lemlästade kroppar. Det är intensivt, kompakt och smärtsamt utdraget. Hjältar existerar inte eftersom överlevnad inte på något sätt handlar om taktisk skicklighet, utan enbart beror på tur. I ovanstående scen, som borde ha varit en naturlig final, har Spielberg valt att ta avstamp. Handlingen kretsar i fortsättningen kring en liten grupp soldater ledda av en kapten Miller (Tom Hanks), som på politiska grunder får order om att hämta hem den siste överlevande i en brödraskara. Medan soldaterna tränger djupare in i ett sönderbombat Frankrike stiger motviljan i gruppen mot att riskera sina egna liv för att rädda ett enda. Det tar inte lång tid innan det verbala meningsutbytet inom gruppen framstår som perifert, medan allt av värde sägs i fysisk handling. Här visar Spielberg att han har växt ännu ett par centimeter sen Schindler's List. Borta är behovet att moralisera, och regissören använder istället hela sitt tekniska kunnande för att berätta en till uppbyggnaden enkel historia. Känslor och stämningar står för budskapet. Kommunikation med enkla ord och kraftfulla, våldsamma bilder visar sig vara vida överlägsen en aldrig så begåvad verbal utläggning. Visst finns det små sprickor i det solida filmbygget. Soldaternas filosofiska utläggningar under marsch saknar stridsscenernas originalitet och trovärdighet, och kapten Miller blir mot slutet lite av den hjälte som filmen egentligen skulle klara sig mycket bättre utan. Men vem bryr sig om dylika marginella noteringar när slutresultatet ändå är den starkaste krigsskildringen på vit duk och en av de bästa filmer som någonsin har gjorts. Bara det faktum att jag har överlevt den gör att varje dag i fortsättningen kommer att kännas som en bonus.