Puder

Det är omöjligt att vara oberörd av Marie-Louise Ekmans filmer. Därför ska omdömet om [I]Puder[/I] - den raka munnen, inte ses som ett utslag av likgiltighet, utan snarare som ett fruktlöst försök att ge ett medelvärdesutlåtande om en film som pendlar mellan det geniala och det misslyckade. Handlingen i år 2001:s upplaga av Marie-Louise Ekman är förlagd till Teater Krokodil, ett litet kämpande teatersällskap. I de trånga logerna och korridorerna trängs gigantiska egon och primadonnor - vars utfall balanseras av den följsamme och vårdande sminkören Vippan (Gösta Ekman). Förutom de inre splittringarna så utsätts Teater Krokodil också för påverkan utifrån, ett gäng framtidsforskare/IT-människor vill dränka teaterensemblen i ost för att spela in en reklamfilm. För att verkligen allt ska sättas på sin spets så genomgår dessutom teatergruppens stjärna, en i kvinnokläder utstyrd Örjan Ramberg, en förhållandekris med sin pojkvän. Genomgående är tonläget högt och hysteriskt, ofrånkomligt när man ska parodiera skådespelare, och kryddas med mer eller mindre surrealistiska effekter - dvärgensembler, hemligt rum i kostymförråd och en Dan Ekborg i ständig överväxel. Vissa scener är obetalbara i sin absurda humor, och går direkt till min lista över guldkorn i den svenska filmhistorien. Men som så många gånger förr fastnar Marie-Louise Ekman i ett och samma tonläge, alldeles för uppskruvat för att man i längden ska bibehålla intresset, och med brister i berättelsens dynamik som följd. Det är nämligen i de små, nära mötena som Ekmans film blir riktigt, riktigt stark, som i de rörande scenerna mellan Gösta Ekman och en förunderligt välspelad och känslig Örjan Ramberg. Här dånar torftigheten, utsattheten och ensamheten mot publiken i det lilla nedtonade formatet. Men det allmänmänskliga dränks i det stora budskapet, i pamfletten som skriks fram om konstens utsatthet i det kommersiella samhället. Då känns parodin mest som navelskåderi, avsedd för en road kulturelit, och då slocknar också mitt intresse.