Prinsen av Egypten

Animationerna är verkligen spektakulära, följsamma och, i de många masscenerna, överväldigande i sin teknik. Gigabyten för oss i en yster dans genom en av Bibelns mest återberättade hjältesagor, den som börjar i vassen och slutar på berget Sinai där Moses tar emot de tio budorden. Men är det egentligen något att yvas över? Och varför denna musik? Senare års Disneyfilmer har som bekant valt bort de tidigare decenniernas underfundiga sånger mot rent musikalskval, och när Dreamworks drar igång denna klassiska saga är det med ett 15 minuter långt intro som till och med skulle få den gamle Fantomen på operan att tappa masken, och det fortsätter på samma vis. Musikal - denna billiga och svulstiga kulturform; om det vi såg vore en ickeanimerad fiktion skulle publiken skruva på sig inför den pretentiösa och påfrestande högtravande tonen. Men ändå fortsätter en viss publik och en viss sorts kritiker att falla i farstun, och köpa hur fyrkantig sentimentalitet som helst, bara för att en dator har lyckats rita en människa så att han nästan ser mänsklig ut. Så länge måttet på en lyckad animation är att den lyckas avbilda verkligheten är den emellertid mer eller mindre överflödig - som frambärare av ett traditionellt berättande kommer den tecknade filmen alltid stå minst ett steg efter den icke-animerade. För att klargöra relativiteten bör det ändå nämnas att det här finns en hel del medryckande och spännande passager. Inte minst gäller det påminnelsen om att Det gamla testamentet har en helt annan ton än Det nya - den som vänder andra kinden till i Moses närhet kan räkna med en krossad käke. I alla fall om han inte är jude. Det är också intressant att följa filmmakarnas försök att hålla balansen mellan en nutida rättsuppfattning och den gammal-testamentliga: när unge Moses får reda på att farao har dömt alla judiska förstfödda pojkar till döden, blir han naturligt nog upprörd, framförallt över att någon kan göra så mot små barn. Men när Gud och Moses senare tar kål på egyptiska gossebarn skyndar filmen snabbt förbi den, i våra ögon, haltande etiklogiken. Trots att detta är en animation som snarare vänder sig till vuxna än barn, vore det fel att rekommendera den för någon över tolv år. Det finns så mycket annat att se på repertoaren. Filmer med andra nyanser än bara de som finns på en palett, och filmer utan musikalskval.