Efter att ha sett Plane slipper du ha flygskam – för du kommer nämligen inte att vara sugen på att flyga på ett tag. Trots att Gerard Butler spelar en superpilot som är lika bra på pappaskämt som att rädda flygplan från att krascha. Du kanske bara inte vill råka nödlanda på en sydostasiatisk ö befolkad av blodtörstiga terrorister, vilket är exakt det som händer i filmen.
Det är alldeles för lätt att driva med den fantastiskt simplistiska filmtiteln, så det blir det inget av… förutom att jag ser fram emot uppföljarna Train och Automobile, samt den mindre lyckade spin-offen Boat. Med det ur vägen så är Plane överraskande nagelbitande och intensiv. Speciellt första halvtimmen där vi via rutinarbetet med en kommersiell flygning vaggas in i den annalkande katastrofen som drabbar planet och passagerarna ombord. Här är det spänningen och igenkänningsfaktorn från att sitta på turbulenta flyg som får dig att svettas och spänna kroppen.
Tyvärr har de försökt pressa in två olika filmer i en för när planet väl är nere på land så hamnar vi plötsligt i en R-rated actionfilm. Automatkarbiner, headshots, blod sprutas, gisslan ska räddas. Ta lite Sully och Captain Phillips samt släng in lite Rambo och du har Plane. Visst försöker de behålla Butlers kapten Torrance som en ”vanlig människa” och därmed gett honom Mike ”Luke Cage” Colter som morddömd sidekick med inga samvetskval att peppra skurkar, men det hjälper föga. Mischmaschet är ett faktum.
Först mot slutet så höjs pulsen igen och det blir tydligt att filmen bytt tillbaka till sitt ursprungsläge. Plane är en turbulent resa som både en och två gånger får dig att vilja spänna fast dig i biostolen. Trots mischmaschet av tempo och film, för att inte nämna pannkaksplatta karaktärer, är Plane ändå underhållande igenom. På ett sånt där typiskt DVD-uthyrningstoppen sätt.
