Patrioten

Bara kombinationen av regissören Roland Emerich ([I]Independence Day[/I]) och manusförfattaren Robert Rodat ([I]Rädda menige Ryan[/I]) ger en tydlig och rättvis fingervisning av vad man som åskådare kan förvänta sig av Patrioten. Från första till sista bildrutan för Emmerich oss med fast hand in i vad man bara kan kalla en klassisk äventyrsfilm, lite som en filmvariant av ett nummer av serietidningen Illustrerade klassiker eller ett pojkboksäventyr. Alla ingredienser, och klichéer, finns med. Det är gyllene solsken över bildsköna åkrar, försiktig, nästan kysk romantik, en förtryckande genomrutten brittisk armé med blodtörstiga befäl och så en samling udda individer av folket som mot alla odds utmanar den övermäktige fienden. Handlingen är förlagd till det amerikanska självständighetskriget 1776, och Mel Gibson spelar Benjamin Martin, en ärrad, före detta soldat som in i det längsta försöker hålla sig själv och sin familj utanför den väpnade konflikten. Men när de aristokratiskt barbariska britterna bokstavligt talat anordnat ett mindre blodbad på hans veranda blir Martin ändå tvingad att gripa till våld för att försvara sin familj, och lite grand sådär i förbifarten rädda den nyfödda nationen också. Jämfört med större delen av det mediokra bioutbudet de senaste månaderna så är Emmerichs säkra berättande en fröjd att förföras av. Det sitter, helt enkelt, även om man måste ha överseende med bilderna av en urblekt amerikansk flagga i motljus eller John Williams bombastiska soundtrack. Svårare blir det att acceptera att den mest fyrkantiga av alla de grovt uthuggna karaktärerna är den svarte slav som kämpar mot britterna mot löftet att bli en fri man -- svårt, eftersom han så tydligt är en ren kompensation för en intrig som annars nästan är kliniskt ren från svarta karaktärer med verklighetsförankring. I några andra scener känns å andra sidan det hedervärda och stolta kriget ovanligt långt borta. Som när Mel Gibson, genomdränkt i blod och inför sina barn, inte kan sluta hugga i en redan död brittisk soldat. Eller scenerna från de stora slagen där soldaterna marscherar mot varandra, utsatta och hjälplösa som tennsoldater, utlämnade åt några få generalers krigsplanering. I övrigt flyter det på med kända ingredienser. Ofattbara grymheter utförda i krigets namn i kontrast med det lyckliga bröllopet i våldets skugga. Eller den avgörande slutstriden mellan de bägge arméeerna som slutar som en man mot man-strid mellan vår hjälte och den vidrigaste britten av dem alla. Så klassiskt att man nästan drabbas av en deja vu-känsla. Har jag inte sett den här filmen redan?