”We should all be feminists” utropar T-shirten på Janis (Penélope Cruz) när hon står i köket och lagar mat med sin blivande kvinnliga partner och tillika barnflicka Ana (Milena Smit). Almodóvar må vara en feminist som inte drar sig för att belysa berättelser om kvinnor, men om än med goda intentioner att porträttera aktuella teman kan relevansen ifrågasätts när en manlig regissör ska slänga in scener med lesbisk intimitet.
En gemensam BB-upplevelse har sammankopplat Janis och Ana på oförutsedda vis och disharmoniska stråkar ger tidigt föraningar om att det här inte är ett vanligt diskbänksdrama.
Egentligen är det tre olika icke-konventionella perspektiv på mödraskap som skildras då även Anas mamma Teresa (Aitana Sánchez-Gijón) kommer med i bilden. De är rika överklasskvinnor med hushållerskor och barnflickor som inte skäms för att välja arbete över familj. Janis är en fotograf som skyndar tillbaka till jobb snabbt efter födseln, Teresa prioriterar sin skådespelarkarriär innan hon blir för gammal att slå igenom, och istället är det tonåringen Ana som är minst frånvarande i sin dotters liv.
Mödrarna möter komplexa dilemman, det är välspelat och trovärdigt av Milena Smit, men minst lika intresseväckande är den parallella historien kring utgrävningar av massgravar från Spanska inbördeskriget, vilket blir ytterligare ett lager av biologiskt arv och ursprung.
Filmen håller gladeligen ett jämt tempo utan att fastna och det hinner inte bli ångestladdat som det skulle kunna tänkas bli – men den berör heller inte. Den överdramatiska musiken och bristande teknikaliteter skapar distans medan scenerna rör sig framåt i kulörta färger. Delvis plastigt, och alla interiörer verkar dessutom målade av samma person (inklusive sjukhusets). Det blir lite som ett långt avsnitt av en spansk såpa och en något ytlig presentation av intressanta teman.
