Medan mamma Teresa sexturistar i Kenya och moster Anna Maria är ute och missionerar spenderar Melanie sommaren på Diet Camp där hon utforskar känslor av hunger och kroppsförakt tillsammans med andra österrikiska ungdomar. Men kanske upptas hennes känslor allra mest av förälskelsen till den stilige lägerläkaren med de grå tiningarnas charm. Seidl håller vad han lovar i titeln till den avslutande delen av sin Paradistrilogi med tro, hopp och kärlek som övergripande tema. Till skillnad från de tidigare filmerna så finns det nämligen här en liten och för Seidl mycket okaraktäristisk antydan till just hopp. För även om lägrets ungdomar lydigt fogar sig i de dagliga exerciserna tvekar de inte inför att nattetid bryta mot reglerna genom att länsa kylskåpen, supa och smita ut på stan. Men framförallt är det Melanies sätt att ta för sig i förhållande till sin första, om så något osunda, förälskelse som känns allra hoppfullast.
För som helhet är Seidls version av Paradiset en mycket mörk och ensam plats full av frestelser i form av frosseri och sexuella begär. Trilogin blir till en studie i våra skamligaste överlevnadsstrategier. Som mamma Teresas kärlekslängtan och hur den leder henne in i ojämnlika kärleksrelationer med en bitter eftermak av kolonialt förtryck. Moster Anna Maria som sviken av livet bokstavligen tagit Jesus till sin älskare och håller sina fysiska behov i schack med hjälp religiöst sanktionerat skadebeteende. Allt hopp ställer vi nu till Melanie och ber en liten bön om att hon skall få behålla sin tillit och skapa sin egen väg i livet mellan dessa ytterligheter.
