Två gånger per år i italienska staden Siena hålls världens äldsta hästkapplöpning: Il Palio. En tävling där mutor och korruption är viktigare än talang. Alla är medvetna om det; det är så rävspelet går till.
På så sätt blir dokumentären Palio nästan ett mikrokosmos av Italien idag. Där traditioner går före lag och rätt. Där vem som vinner framförallt handlar om vem som har mest pengar, i ett system som för invånarna i Siena är lika viktigt som stadsdelen de föds i.
Narrativet är lika gammal som kapplöpningen. Vi får följa uppkomlingen Giovanni Atzeni ställas mot sin gamle mentor och nuvarande manipulationsmästaren Gigi Bruschelli som vunnit 13 gånger och siktar på att slå rekordet på 14. Allt medan vi får lära oss om spelets komplicerade oskrivna regler av före detta jockar.
Nittio sekunder, så lång tid tar loppet och knappt ens det. Men innan dess har det pågått ett år av förberedning, överenskommelser, pakter och miljontals euros har bytt hand. Jockarna är nämligen legoknektar utan någon lojalitet stadsdelarna emellan. Hästarnas rids barbacka och det är mer regel än undantag att någon ryttare och häst skadar sig under loppet. Att tävlingen är kontroversiell på grund av djurplågeri blir snabbt förståeligt.
Klippningen är fantastisk med ett foto att dö för. Cosimo Spender har tagit en fascinerande premiss om något så tråkigt som hästkapplöpning och gjort det episkt spännande. Även om de adrenalinstinna kapplöpningsscenerna själva bara håller på i realtid så är pulsen på spurt även under resten av filmen. Palio är en av de bästa dokumentärer som släppts på senare år.