Palindromes

Efter Happiness och Storytelling, som i Todd Solondz-sammanhang nästan måste ses som optimistiska hyllningar till världens goda, återvänder han här till det helvete som är familjen Wiener. Det är vårt eget fel. Vi kan inte släppa Solondz genombrottsfilm Welcome to the Dollhouse. Solondz har upprepade gånger talat om hur det stör honom när folk kommer fram till honom och säger "jag är precis som Dawn Wiener". Det verkar som om han skulle ha ett konstnärligt problem med att hans publik känner stark identifikation. Mer specifikt tycks Solondz reta sig på publikens envisa antagande att det ändå gick bra för Dawn till slut, efter filmen. Det gjorde det inte. Hon blev fet, slutade tvätta sig och dog. Palindromes inleds med hennes begravning. Ballerinabarnet Missy har en bebis själv nu och anklagar sin tunnhårige storebror Mark för pedofili. Det är fruktansvärt och då är det ändå bara i berättelsens marginaler. Huvudperson är deras fjortiskusin Aviva, som av sin liberala judiska familj tvingas göra abort. Då flyr hon inåt landet, till ett kristet kollektiv, där hon går med i ett handikappat lovsongspopband och deltar i en våldsam antiabort-aktion. Solondz är så noga med att inte fördöma sina karaktärer att filmen antagligen skulle kunna bli en hit bland kristna fundamentalister. Hemma hos terroristerna får Aviva åtminstone till en början den acceptans och kärlek hon alltid har saknat. Solondz misstänker att biopubliken lättast identifierar sig med karaktärer genom ytliga markörer som hudfärg eller ålder. Därför låter han Aviva spelas av sju skådespelare, varav en är en enormt överviktig ung svart kvinna, en är en liten pojke och en är Jennifer Jason Leigh. Jag medger att jag förväntade mig att det skulle kännas som en obstinat konstploj. Precis som tejpkulisserna i von Triers Dogville blir det i stället snabbt alldeles naturligt. Solondz hantverkskunskap är erkänt enorm, men en liten tvekan brukar hänga med i analyser av hans konstnärskap. Eftersom han arbetar med frågor kring makt och normalitet producerar han ideligen obekvämt empatiska porträtt av dem vår kultur monsterförklarar: freaks, pedofiler och sektmedlemmar. Det anses inte riktigt rumsrent att samtidigt vara hysteriskt rolig. Men det är han.