I dessa frigjorda dar, när blåa jättepenisar pryder det offentliga rummet och klicksajter pepprar oss med artiklar om hur en bör göra när en idkar älskog, är det lätt att romantisera en oskyldigare tid som flytt. En tid då ordet ”sexpodd” ännu inte var uppfunnet, det första ligget ägde rum efter bröllopet och all eventuell syndig frustration tog sig uttryck i en bluestolva. Ack, den som ändå var ung 1962.
En villfarelse, naturligtvis. Att älska var inte enklare förr, och det var sannerligen inte kyskhetens förtjänst att många ändå lyckades. Ian McEwan slog fast det för tio år sedan, i sin hyllade kortroman På Chesil Beach. När boken nu genomgått den lyckade omvandlingen till film är det samme författare som hållit i pennan. Florence (Saoirse Ronan) och Edward (Billy Howle) heter di ängsliga tu som aldrig gjort det-där-ni-vet, och som på den efterlängtade bröllopsnatten tappar all förmåga att närma sig varandra. Han famlar efter blixtlåset på klänningen, hon äcklas av minsta beröring. Det hade lätt kunnat bli sängkammarfars av eländet. I stället märks det att både McEwan och filmdebuterande teaterregissören Dominic Cooke tar parets problem på allvar, vilket även färgar av sig på aktörerna. Utan tillstymmelse till överspel lyckas Ronan och Howle förmedla all den förväntan, ömhet, frustration och skräck som kan tänkas prägla två nygifta som gick vilse någonstans på väg till kapellet och nu börjar inse äktenskapets omöjlighet.
Stora delar av tragedin utspelar sig på ett hotellrum vid det steniga, mycket brittiska Chesil Beach, men det är via återblickar vi på riktigt lär känna paret. Klippningen är i sig en stjärna, som förmodligen inte varit lika fängslande om den berättats kronologiskt. Även om inte alla trådar knyts ihop till fullo är det en mindre petitess när det rör sig om en så formmässigt stark film i övrigt, med en bedårande Anne-Marie Duff som hjärnskadad målarmamma, på köpet. Framförallt lyckas På Chesil Beach med det ofta misshandlade konststycket att säga något om vår tid genom att ta avstamp i det förgångna. För säga vad man vill om sexpoddar och könskonst, men det får oss i alla fall att prata om ämnet innan det är upp till bevis på smekmånaden.
