Otäcka odjur

Orsaken till att ni här ovan kan se två regissörsnamn är inte att de tu är ett erkänt radarpar utan att filmen, efter några tidiga förhandsvisningar, fick ett annat slut än det som från början var planerat. Men när detta väl skulle spelas in hade Robert Young redan påbörjat en ny film, så Cleese med anhang fick kvickt leta reda på en ny regissör. Problemen var emellertid inte lösta i och med det eftersom Michael Palin, som i allra högsta grad är inblandad i slutscenerna, hade hunnit iväg på ytterligare en jorden-runt-resa för BBC och inte väntades hem på åtta månader. Detta löste man genom att Cleese drog på sig en gummimask, som man av en slump tidigare hade gjort av Palin ansikte, och sålunda spelade mot sig själv. Nej, så långt gick det aldrig -- man väntade istället i åtta månader -- men det verkar onekligen ha varit lite av en inspelning från helvetet.Fenomenet att man ändrar slutet på filmer är som bekant inget nytt i Hollywood, inte heller för Cleese som fick se samma sak ske med "sin" succé (manus och medproducent även där) från 1988, En fisk som heter Wanda. Och då dessutom två gånger. Cleeses möte med drömfabriken, och dess penningstärkta inflytande, har med andra ord inte varit helt friktionsfritt. Den som zappade in denne store komikers besök hos David Letterman fick se en tydligt trött Cleese som inte ens iddes göra reklam för sin produkt. Han lär tidigare även ha ifrågasatt om den amerikanska testpubliken tvingas lämna ifrån sig hjärnan i biografernas kassor.Det ser därför ut som en tanke att konflikten mellan amerikanskt, internationellt inflytande och europeisk (i detta fall brittisk) kultur -- som var en drivande tes i En fisk som heter Wanda -- blivit ännu djupare i Otäcka odjur. I denna komedi om ett internationellt konglomerat som slår ut småskalighet och kvalitetstänkande får såväl mediabaronen Rupert Murdoch som McDonalds smisk på fingrarna. Det finns fler anledningar till att jämföra denna, slarvigt uttryckt, uppföljare (equal, not sequel, säger trailern) eftersom Cleese här har samlat ihop i stort sett samma team som gjorde den närmast hysteriskt underhållande filmen om Wanda. Intrigen är dock långt ifrån densamma. Cleese gör den före detta polisen Rollo som av otydlig anledning sugits in i det multinationella, Atlanta-baserade, företaget Octopussy som styrs med järnhand av Rod McCain (Kline). McCain har just gjort en affär som i marginalen även gett honom ett zoo i England. Rollo blir chef för djurparken och börjar med ens att försöka mjölka ur det den 20 procentiga vinst som McCain kräver av alla sina företag. Då Rollo tror att det endast är rovdjuren som drar publik bestämmer han att alla andra djur ska avlivas. Även de utrotningshotade. Men eftersom Rollo inte är den hårding han utger sig för att vara, och djurskötarna vägrar ställa upp på hans krav, blir avlivningarna ett svårlöst kapitel. "Synd att detta inte är Texas, då kunde vi ha fått folk att betala för att skjuta djuren", suckar Rollo och inser att hans tid som chef är räknade. McCain skickar mycket riktigt över sin ohängde playboy-son (Kline där också) samt den driftiga och urringade Willa (Curtis), för att ställa sakerna till rätta. Man kunde ana att detta inte skulle bli lika lyckat som gängets förra film och tyvärr så infriades till stor del förväntningarna. Att betygsgubben här ovan trots allt inte deppar är egentligen bara en aktörs förtjänst: John Cleese. Han har fortfarande den för komedin viktiga timingen kvar i ryggmärgen och stundtals, men bara stundtals, lyfter han filmen till Pang i bygget-nivå. Jag har sett det mesta denne gänglige man har företagit sig på duk och TV men har ändå aldrig funnit en riktigt dålig prestation. Låt vara att han har agerat i några undermåliga komedier, som exempelvis Ursäkta, vad är klockan?, men det är oftast på registadiet som det har brustit. Så även här. De båda regissörerna lyckas inte förvalta de givna poängerna och det, framförallt, på grund av att de inte har känsla för den just nämnda timingen -- på vare sig gags eller skådespelarnas interagerande. Och detta är naturligtvis ödesdigert. Skämten annonseras med subtiliteten hos en debatt hos Aschberg och medan den ene skådespelaren verkar befinna sig på Folkan är den andra på Stratford-on-Avon. Typ. Och med några få undantag. Bonusinfo: Cleese var enligt uppgift mycket ambitiös i sina försök att bli kompis med djuren. På djurskötarens inrådan delade Cleese ut sina väl ingångna gamla flanellpyjamasar bland djuren för att de vid tiden för inspelning skulle känna igen hans lukt. Bonusinfo 2: filmen gick under arbetsnamnet Death Fish II.