Man kastats tillbaka till pandemin i början av dokumentären Ombord på Adamant. I munskydd diskuterar vårdare och brukare hur coronaviruset påverkat livet för de redan utsatta människorna. Adamant är mer än en husbåt förankrad vid en kaj medan floden Seine sakta flyter förbi. Nej, här får vuxna människor med olika funktionsvariationer uttrycka sig själva genom konst, musik och dans. Här arbetar man tillsammans. Och resultatet blir en fantastiskt fin berättelse om människor som sällan syns eller hörs.
Dokumentären är både sorglig och rolig. Man brukar säga att ögonen är själens spegel och i korta stunder ser man hur medvetna brukarna är om sina problem, alltför medvetna. Det är starkt. Vissa är på gränsen till att kunna fungera, andra har djupa och öppna sår och man undrar hur de klarar av att hantera vardagen. Men man berättar öppenhjärtigt om sina tankar och man dömer inte sig själva. Det blir stundtals filosofiskt om konstens betydelse. Och man lyssnar faktiskt på vad människorna har att säga. Eller att regissören Nicolas Philibert ser till att höra vad de säger. Han inväntar hela tiden svar och ställer endast ett par följdfrågor.
Många livsberättelser hinns med och alla är spännande. Här finns bland annat sonen till en regissör eller en serietecknare som menar att Wim Wenders byggt en film på honom och hans bror. Man kommer att tänka på Stefan Jarl och hans dokumentärer om modsen Kenta och Stoffe. Då liksom nu försöker människorna ombord på Adamant leva ett anständigt liv och tillsammans göra det bästa av sin situation. Det är modigt, ärligt och härligt.
