I mitten av 80-talet gjorde Marie-Louise Ekman, som då hette De Geer Bergenstråhle i efternamn, en märklig liten film som bar namnet Stilleben. Jag kommer inte ihåg så hemskt mycket av den, förutom hennes starkt medvetna avståndstagande från naturalismen. Allt var fejk, tydliga kulisser och miljön var, som jag minns den (men minnet har ju svikit förr) bara en. Heller minns jag inte handlingen, men likväl poppar den upp i tankarna under regissörens senaste film, När pappa var trött igen. Ty i någon mån är detta mer stilleben än traditionell film. Miljöerna är visserligen typ fem, men kamerainställningarna är inte många fler och i allts centrum syns en magnifik Gösta Ekman som den ensamme och alkoholiserade direktör Khopp. Ja, formellt sett är han inte ensam, han är en sorts impressario på dekis och på teatern, krogen och torken, filmens huvudsakliga miljöer, återfinns förvisso en och annan lojal stackare. Men eftersom alkoholistens starkaste karaktärsdrag är egocentriciteten och lojaliteten mot flaskan allena, är direktör Khopp en man utan egentliga vänner. Den enda som aldrig tycks tröttna på hans nycker och fyllor är den unga dottern, inte alls oävet gestaltad av Rebecka Hemse, svensk films kanske bästa sparkapital på den kvinnliga sidan.Till saken hör nu att denna trogna dotter är en ung Marie-Louise och direktör Khopp alltså hennes framlidna pappa. Filmen Nu är pappa trött igen är således ett kärleksfullt, tragikomiskt porträtt från dotter till far. Och med tanke på pappans tyranniska och insiktlösa framfart får han nog vara glad, där han nu vilar, att det var just detta originella barn som gjorde filmen om hans liv.Eller, och här är vi tillbaka vid stillebenet, det här är egentligen inte film. Inte i traditionell mening, som sagt, och kanske inte i någon mening alls, bortsett från själva celluloiden. Men det är inte så allvarligt menat som det låter, det är nog längst inne tänkt som en komplimang. För utan övriga jämförelser så hyser jag den djupaste beundran för en filmare som Peter Greenaway, som med stor konsekvens, gång efter annan, slagit fast att film inte är verklighet, att film är konst. Det får vara skruvat, det får vara teatraliskt, det får vara grällt, ologiskt och typgalleriet bör inte åliggas kravet att vara trovärdiga karaktärer. Marie-Louise Ekman har i tidigare filmer levt efter en liknande princip och ingen kan väl beskylla vare sig Örjan Rambergs ledsne källarmästare eller Rolf Skoglunds "ryckige man" att vara de mest realistiska karaktärer. Det tycker jag om, det är roligt, det är modigt, det gör Marie-Louise Ekman till, som det så slitet heter, ett salt i den svensk filmvärlden.Men. Och det är inte ett så litet men. Vad jag har svårt för med den här filmen, vad som är ett problem omöjligt att kringgå, är att det är ett alltför ytligt utsnitt, lite för lättsinnigt skissat för att porträttet av denna sorgliga skepnad ska beröra, ska bränna till. Det är naturligtvis mot Marie-Louise Ekmans religion, men en början, mitt och ett slut hade inte suttit helt fel. En dramatisering. Jag är inte rätt man att sätta fingret på det avgörande misstaget, men jag vet åtminstone att något är fel när en film om något angeläget inte blir - angelägen.Ingen skugga som helst alltså över Gösta Ekman, här finns smått enastående långa monologer, med synnerligen övertygande spel, han är vår störste komiker och en av våra största skådespelare. Men en mans teater gör ingen film. Det bara är så.
Skådespelare:
Regi:
