Berättelsen om Pocahontas och John Smith är en av Amerikas populäraste och mest mytomspunna historiska romanser. Kanske för att den ger den blodiga relationen mellan indianerna och nybyggarna ett mänskligare och mer oskyldigt ansikte. Eller helt enkelt för att Romeo och Julia-appealen är så extremt hög. Vad det än beror på har det skrivits mängder av böcker och gjorts en uppsjö filmer om grundandet av Jamestown och indianprinsessan som blev en länk mellan ursprungsbefolkningen och engelsmännen. Nästan lika mytomspunnen som Pocahontas är Terence Malick. Regissören och författaren bakom The new world har gjort fyra långfilmer sedan genombrottet med Badlands 1973, nu senast Den tunna röda linjen - 1998. Så är då The New World ett mästerverk? Nja. Den är långsam, vacker och kraftigt romantiserad. Vissa scener är väldigt skarpa. Det är framförallt kulturkrockarna som Malick fångar på ett skickligt sätt. Scenen där John Smith återvänder till det Jamestown som förfallit av missväxt och maktstrider efter en tid med tjobangrökning och andligt uppvaknande i indianbyn är smått fantastisk. Men i det stora hela är det här en för lång film med för lite substans. Naturromantik i all ära men meditativ är granne med seg. När konflikten mellan djurhudar, ansiktsmålning och pilbågar på ena sidan och snörliv, kompasser och musköter på den andra är etablerad, händer det inte så värst mycket mer. Det mest puttrar på. Att Malick dessutom valt att jobba med inte en, utan multipla ostiga voice-overs gör inte saken bättre. Bildspråket är vackert. Så vackert att The New World aldrig blir helt oengagerande. Men för mig som svenne, utan speciell relation till Pocahontas utöver Disney-filmen, håller det inte hela vägen. Det är snyggt och tryggt och både indianerna och britterna har vackra vita tänder. Och skrapar man på ytan så hittar man tyvärr bara mer yta.Skådespelare:
Regi:
