Natt på museet

Jag inser att det måste framstått som en magisk idé vid ritbordet. Ben Stiller som hunsad vaktmästare på ett naturhistoriskt museum, hundraåringarna Dick Van Dyke och Mickey Rooney som griniga kollegor, och så små, små miniatyrer av Owen Wilson (cowboy) och Steve Coogan (sarkastisk romare) som hela tiden ligger i luven på varandra. Att iscensätta ett museum som kommer till liv efter midnatt med hjälp av CGI och halva medlemsregistret för Friars Club i New York (Paul Rudd och Ricky Gervais är andra att hålla utkik efter) ger förstås oändliga möjligheter till kvalitativ shtick.
Olyckligtvis, beroende på vem du frågar, tycks Stiller & co nöja sig med det. En natt på museet domineras av plotlösa förströelser — som att dryfta Dr Phil-teorier med Attila the Hun, bli påkörd av Owen Wilsons mikroskopiska ånglok och bli förnedringskissad på av uråldriga apor.
Långt där bakom skymtar en premiss om att Stiller kanske måste flytta till Queens och förlora vårdnaden om sin son om han inte tar sig i kragen och blir en provider (därav denna kaotiska vaktmästaranställning). Men den känns mest konservativ och rumphuggen. Stillers enda vän i detta anakronistiska inferno är Robin Williams, som spelar en mycket vänlig version av Teddy Roosevelt till häst. Kanske är det en blinkning till Jumanji, kanske bara en påminnelse om att de två verkar mer i samma tradition än många insett (roliga djur, familjeorienterat, lite crazy).
Sedd genom förstående sketchglasögon ger ändå Natt på museet valuta för pengarna. Själv kan jag i alla fall drabbas av den obeskrivliga glädje det måste skänkt Ben Stiller att vid frukostmötet förklara: ”I nästa scen ska Owen Wilson bära pyttelasso och scarf och skrika ”Now full speed ahead and split his head like a watermelon!” Efter det spånar vi fram nåt skönt om KBT och konflikthantering”. Det är kanske inte skäl nog att spela in en hel film. Men nästan.