Mrs Dalloway

Holländska Marleen Gorris, som för snart tre år sedan gav oss den något upphaussade Antonias Värld, har i sin filmatisering valt att lägga stor vikt vid det svepande och lättsamma i Virginia Woolfs Mrs Dalloway. Hon låter den gamla damen stanna vid att vara en kvinnlig dagslända. Någon som, liksom av en slump, fladdrar till endast för att minnas och kanske bli vän med sina val och sitt liv någonstans bland förberedelserna till försoningsfesten som hon ska hålla senare på kvällen. Den yngre utgåvan Dalloway (Natascha McElhone, en blid sak som vi senast såg i The Truman Show) är en vän donna som när väninnan Sally påpekar att hon "är jungfrulig", endast svarar med ett leende: "ja, men det är jag ju". Den några tiotal år äldre Mrs Dalloway (Vanessa Redgrave) är lika sval och följsam. Hon ger den äldre damen en aura av naiv oskuldsfullhet som endast kan mäta sig med något upphöjt i försakat helgonformat. Marleen Gorris har tillsammans med manusförfattaren Eileen Atkins så till den milda grad vurmat för de romantiskt typiga dragen i Woolfs roman, att man enbart med en god portion vilja känner av de stora frågor om livet som den i hög grad ifrågasättande författarinnan ställer, om än med en viskning. Det är helt enkelt inte trovärdigt nog. Det är vackert, men jag kan inte på något sätt förmå mig att känna för personerna, och till och med den symboliskt överladdade historien om den unge mannen, som åratal efter första världskrigets slut ännu inte har kommit ur sin traumatiska chock, lämnar mig pinsamt oberörd och med en eftersmak som är förbenat ödesmättad. Och eftersom jag känner Virgina Woolf personligen, vet jag ju också att det hela är ett stort missförstånd. Det var inte rikigt det som var meningen med livet eller den gamla tanten Dalloway.